För några generationer sedan var våra VM-lag fulla av svetsare, brandmän och skogsarbetare – och nuförtiden skickar vi aldrig iväg en mästerskapstrupp utan utexaminerade gymnasister från Filbornaskolan.

Men i morgon?

Klarar ens Sveriges främsta fotbollsskola att fortsätta fostra begåvningar som behärskar både andravågslöpningar och andragradsekvationer?

et här är inte den sortens ställe där man missar en straffspark.

Skolavslutning, fredagen den 7 juni 2002. Studentsånger, solsken och seger i luften.

Några timmar tidigare hade Sverige vunnit en VM-match för första gången på åtta år, kopplat greppet om ”Dödens grupp” långt där borta i österled.

Nu var det dags att knyta ihop terminen.

Den biträdande rektorn Lennart Eklund är egentligen inte den bombastiska typen, men när nu bollen låg så fint upplagd på straffpunkten vore det väl tusan om han inte daskade till den.

Inför sommartörstande, festskrudade elever så fattade han mikrofonen och inledde sitt avslutningstal:

– Filbornaskolan–Nigeria: 2–1.

medelbart innanför huvudentrén finns Filbornaskolans egen ”Wall of Fame”, det de själva kallar ”Profilväggen”.

Det är en salig blandning av idrottsutövare och kulturpersonligheter – artister, olympier, författare, världsmästare, skådespelare – med gymnasiestudier på en särskild skola här i Helsingborgs östra utkanter som gemensam nämnare.

Lennart Eklund är övergripande ansvarig för idrottsutbildningarna numera, pekar ut medaljtyngda cyklister, simmerskor och handikappidrottare.

– Men vi använder eleverna oerhört lite för att slå oss på bröstet eller marknadsföra oss själva. Nästan ingenting.

Filbornaskolan är en kommunal skola. Här finns inga marknadsförare eller inleasade reklambyråer. Uppdraget är inte att generera vare sig publicitet eller pengar.

– Många av dem befinner sig i så konkurrensutsatta och prestationsinriktade miljöer. Häromsistens genomförde RF en ny enkät bland eleverna på idrottsgymnasierna. En fråga var: ”Hur mycket påverkar din prestation hur andra ser på dig?”. Som de själva upplevde det avgör deras prestation till 60-70 procent också hur de uppfattas. Vi vill komma bort ifrån det där: ”Jag är som jag presterar”. Vi vill att det ska vara en sorts fristad för dem att gå i skolan.

Ifall bara Filbornaskolan hade resonerat annorlunda hade de haft stora, skrävliga möjligheter att peka på sin unika betydelse för svensk fotboll.

Lokalt har det uppmärksammats att lagkaptenerna för både herr- och damlandslaget faktiskt har gått här – klasskamraterna Andreas Granqvist och Caroline Seger – men nationellt har skolans häpnadsväckande facit hittills inte alls fått skalenlig genklang.

Det var nämligen inget extraordinärt undantag när en gammal elev avgjorde VM-matchen mot Nigeria 2002 – den gången var det Henrik Larsson från bad- och idrottspersonallinjen – utan bara en naturlig konsekvens av en snart 30-årig vardagsrealitet.

Vi bygger helt enkelt inga blågula landslagstrupper utan gamla elever från Filbornaskolan.

Sedan 1990 har vi aldrig skickat ett herrlag för att spela mästerskap utan representation härifrån. Inte en enda gång.

Långvarigheten i Henrik Larssons karriär förklarar en del, men när han språngnickat in bollar på Bulgarien i EM-premiärer så har det ju varit en annan Filborna-kille som slagit inlägget. Och var det inte Erik Edman i Portugal eller Tyskland så var det Pär Hansson i Ukraina.

Sommaren 2018 skickar nu Filbornaskolan två representanter till Ryssland – Andreas Granqvist och Emil Krafth – och vrider man bara minneskompassen åt rätt håll så åker de österut med medaljtraditioner i trunken.

När vi vann U21-EM 2015 så briljerade Abbe Khalili på mittfältet. När U17-laget bärgade ett VM-brons 2013 så var Elias Andersson lagkapten.

Vad behöver egentligen Sverige för att spela mästerskap på pojk- och herrsidan, för att göra avtryck och till och med vinna medaljer? En kollektiv organisation, ett stabilt mittlås, ett par mönsterbrytande individualister – och så några välskolade elever från Filbornagymnasiet i Helsingborg.

Lennart Eklund skiftar fot, börjar röra sig mot skolans innandömen.

– Innan du lade fram det såhär hade jag faktiskt inte sett sambandet så tydligt. Och jag tillhör inte de som förnekar tillfälligheternas betydelse inom idrott och fotboll – men det här är väl lite för stort underlag för att börja prata om slumpen. Något har vi nog bidragit med.

i slår oss ner i ett anonymt mötesrum, Lennart Eklund vecklar ut ett vitt A4-ark.

– Det hade såklart gått att göra liknande sammanställningar över andra idrotter eller damfotboll, men nu är det ju herrfotboll vi ska prata om…

Pekfingret löper ner över en lista med lite drygt 30 namn, stannar till lite här och där.

– Pär Hansson… stjärna på allt. Granqvist… Vad ska jag säga om honom? Happy guy, hehe. Men han klarade skolan. Andreas Linde… Hoppade sista terminen, när han blev utlånad… Utlåningar är ju sämsta tänkbara för oss på skolan, de är jävla skit alltså.

Andreas Linde är en av dem som gått här, men sedan slagit igenom i ett annat land. Jonathan Levi och John Pelu är två andra som främst gjort sig ett namn i Tippeligan.

– Det här är spelarna som etablerat sig på allsvensk nivå, eller i en annan högstaliga. Sedan finns det ju ganska många till som gjort enstaka matcher, men dem har jag inte tagit med. Det blir för många då.

Förutom de som redan nämnts i texten finns här ytterligare ett tiotal spelare med a-landslagsmeriter: Christoffer Andersson, Joel Ekstrand, Jordan Larsson, Mattias Lindström. Andreas Landgren, Rasmus Jönsson, Marcus Nilsson, Oskar Rönningberg och Andreas Linde.

– Och så har du ju Jere Uronen i det finska landslaget också.

Bland tränarna som varit verksamma här märks Jörgen Lennartsson, Peter Gerhardsson, Jens Gustafsson och Peter Swärdh. Sammanställningen är inte fullständig – sträcker sig inte hela vägen tillbaka till Henrik Larssons tid – men ger ändå ett begrepp om skolans betydelse för både den lokala och den nationella fotbollen.

– Senast HIF vann guld så var det sju, åtta spelare i den ordinarie startelvan som gått här. När de missade Champions League såldes de ju av sedan, men klubben fick ordentligt betalt. Hans Carell är en av de från HIF som haft mest med oss att göra, och han sa klubben kunde tacka Filbornaskolan för minst 50 miljoner bara där.

Tillvaron på Filbornaskolan förändrades i början av 1990-talet. En av alla otaliga skolreformer öppnade möjligheten för regionala och lokala idrottsgymnasier, och under årtiondet därefter höjdes ambitionsnivån både successivt och snabbt.

Tipselit-projektet sjösattes, och 1997 anställdes Jörgen Lennartsson som ansvarig för ungdomsverksamheten i Helsingborgs IF. Året efter blev Åge Hareide a-lagstränare, förde klubben till både SM-guld och Champions League.

– Under den här tiden gick Åge över till att köra två pass om dagen, till att ha förmiddagsträningar också. Det innebar en väldigt stor utmaning för oss. För de killar som hade a-kontrakt skulle vi plötsligt pussla in sju, åtta pass i veckan, snarare än fyra.

Filbornaskolans lösning blev att dra ut på skolgången, att utgå ifrån att treåriga utbildningar framöver skulle behöva ta fyra års tid.

En marginell korrigering? Nej, en helt avgörande förändring. Om det nu är något som tydligt särskiljer Filbornaskolan från andra idrottsgymnasier så tror de själva att det är det detta.

– Vi är rätt unika i att ha genomfört det, och än idag finns det nog ingen annan skola som tydligt jobbar så. Men ska man göra en elitkarriär på det här sättet så måste skolan backa ner lite i belastning, det är så stora krav som ställs.

Jag ber Lennart Eklund att ögna igenom listan över spelarna som lyckats etablera sig inom elitfotbollen, frågar ifall det finns några gemensamma nämnare mellan dem.

– Nästan alla är seriösa killar. Såna som tagit både sin skola och sitt idrottande på allvar, som lärt sig på vägen att de måste ta hand om vissa saker om de ska lyckas. De flesta av de här killarna har faktiskt varit ganska duktiga i skolan.

En föreställning är annars att det är antingen eller, att de som verkligen satsar på fotbollen förmodligen prioriterar ner skolan.

– Så upplever inte vi det, tvärtom. Vi tycker snarare att en sorts framgång hänger ihop med den andra, och att det blir tydligare och tydligare ju mer kravbilderna skärps. Inom fotbollen krävs numera systematik, struktur och långsiktighet, så de ungdomar som klarat av att utveckla det har mycket lättare att lyckas.

Det var lättare att vara bohem förr?

– Ja, det var det.

nder några veckors tid pratar jag med en rad spelare och tränare som alla studerat och arbetat på Filbornaskolan.

Ärligt talat ger det inte överdrivet mycket. De allra flesta har ganska svårt att reflektera kring verksamheten och formulera sig om den.

Spelarna pratar lite svepande om bra stämning och bra lärare. Tränarna håller fram en konstruktiv dialog mellan skolan och HIF, uttrycker sig uppskattande om korsbefruktningen mellan olika idrotter på Filborna.

Det lossnar först när jag ringer en man som heter Fredrik, och som faktiskt försörjer sig på att uttrycka sig och på att berätta.

Författaren Fredrik Backman har sålt många miljoner böcker världen över. Han har legat etta på New York Times försäljningslista med ”En man som heter Ove”, vars filmatisering även blev Oscarsnominerad.

Han har dessutom skrivit hockeyböckerna om ”Björnstad” – om idrottens betydelse för en särskild sorts mindre svenska samhällen – och han har själv gått på Filbornaskolan.

– Innan dess gick jag fotbollsklass på högstadiet – jag var målvakt – men redan där någonstans begrep jag ju att jag aldrig skulle komma någonstans den vägen. Istället sökte jag in till en prestigeladdad utbildning som hette IB – International Baccalaureate – med inträdesprov och undervisning endast på engelska. Men där gick jag bara några månader innan jag blev informerad om att jag var alldeles för stökig och uppkäftig för att fortsätta där. Min mamma brukar visserligen vara noga med att påpeka att jag inte blev utkastad – jag blev uppmanad att söka andra utbildningsvägar – men…

Fredrik Backman bytte till det samhällsvetenskapliga programmet, men blev kvar på Filbornaskolan. Det var inte alltid så han kände då, men idag är han tacksam för det.

– Det är ju en sjukt tråkig skola – och det tror jag är bra. Den ligger långtifrån stan, så du hinner inte dra iväg någonstans på rasterna utan måste hitta på något där du är istället. Och det föder någon sorts kreativitet, någon typ av hunger.

För egen del hade Fredrik Backman aldrig sett sig som en skrivande människa innan han tvingades döda tristess och fylla vakuum på Filbornaskolan. Det var där allt började för honom.

– Eftersom det absolut inte fanns något att göra så gick jag med i kabarékommittén. Jag började hjälpa till med manus där, och det var så skrivandet kom igång. Det blev min ventil. Och många av dem som jag gick där med har lyckats följa sina drömmar. Några blev musiker, någon blev konstnär, andra har det gått väldigt bra för akademiskt. Några blev fotbollsspelare – men även flera fotbollskillar som inte nådde hela vägen med sporten lyckades på andra sätt. Någon av dem blev jurist, någon blev hedgefondmäklare. De allra flesta blev bra människor.

Förutom läget och tristessen – vad beror det på?

– En kultur som är svår att fabricera, som Filbornaskolan måste ha byggt upp under många år. Det fanns många bra vuxna på den skolan, gymnasiechefer och rektorer och lärare som hade förståelse och överseende med mycket skit. De förstod att tonåringar måste få chansen att bli människor också, inte bara prestera saker. Livet inte är alltid okomplicerat i den åldern.

Det är inte så att Fredrik Backman oreserverat lovsjunger verksamheten, men han är övergripande positiv. Filborna var en skola som gjorde jobbet, som hjälpte unga människor att växa och utvecklas och hitta en väg framåt genom livet.

– Jag tycker verkligen att skolan har rätt att vara stolt över hur det har gått för deras gamla elever. Inte bara alla fantastiska idrottsmän och idrottskvinnor – det är helt sjukt hur många de är – utan kanske framförallt alla andra som också lyftes av gymnasietiden. Jag gick i samma klass som en annan gammal fotbollsspelare. Han hade inlärningssvårigheter, ADHD och dyslexi, men nu är han chef på ett företag i Stockholm. Han var jättestökig, men hade mycket potential i sig – och på skolan fanns det en förståelse för att även såna ungdomar behöver förtroende. Vi i kabarégruppen fick låna aulan över natten för att vi skulle repa. Och visst, vi härjade ju en del och satt och spelade Quake i datasalen klockan fyra på morgonen – men en kabaré blev det.

et är kanske inte så att det preciseras i platsannonserna, men den som ska få jobb som lärare på Filbornaskolan behöver en viss typ av egenskaper, en flexibel förståelse för idrottselevernas värld.

– Du behöver inte vara idrottsnörd för att jobba här – men du ska fatta varför de eleverna är här, hur deras liv ser ut. ”Nu är det engelska, så nu får du skita i fotbollen”. Nej, det är inte så vi jobbar, det är inte så det funkar. Och det är viktigt när vi anställer folk.

En gång i tiden utbildade sig Lennart Eklund själv på GIH – gick parallellt med Tommy Söderberg – men nu har han varit på Filbornaskolan i 34 år. Han har sett hela generationer komma och gå, fäder reflekteras i sina söner.

– Jag minns fortfarande uppropsdagen när Henrik Larsson först kom hit. Jag pratade lite, frågade varför de hade valt utbildningen och undrade vad de hade för tankar om framtiden. Henrik var inte särskilt bred i synsättet: ”Jag ska bli fotbollsproffs, och jag ska spela med Masse Magnusson”.

Lennart Eklund skrattar:

– När jag träffar honom nuförtiden är han fortfarande förbannad för att jag bara gav honom en fyra i idrott- och hälsa den tredje terminen.

26 år senare kom en ny Larsson till Filbornaskolan. Både tiderna och förutsättningarna var annorlunda. Skolpersonalen uppfattade genomgående Jordan Larsson som betydligt mer studiemotiverad än sin pappa, men ändå fullbordade han inte sin gymnasieutbildning.

– Jordan hoppade av med en enda termin kvar i årskurs fyra. Vid den punkten var allt han såg framför sig utlandsflytten till sommaren. ”Allt annat får jag ta senare i livet”. Henrik var inte jätteglad. När vi pratade senare sa han: ”Det tyckte varken jag eller hans mamma om, men han vet vilka val jag gjorde i mitt liv och vilka konsekvenser de fick. Nu måste han fatta sina egna beslut”.

Utanför skolbiblioteket släntrar en klunga av dagens fotbollselever omkring mellan förmiddagslektionerna. Blixtsnabba forwardslöftet Mattias Almeida slamrar lite vid ett skåp – två dagar senare ska han rädda poäng för Helsingborg mot Brage borta – men däremot syns inte hans gamla radarpartner från ungdomslagen till.

17-årige extremlöftet Alex Timossi Andersson spelar fortfarande i HIF:s tröja, men sedan i höstas tillhör han formellt sett Bayern München.

”HIF tar härmed nästa steg när det kommer till att utveckla unga talanger till internationella spelare genom att ta ansvar för det svåra steget från att vara en ung talang till en fullt utvecklad fotbollsspelare”, kommenterade klubbens tränare Per-Ola Ljung då.

Sedan dess har Alex Timossi Andersson mer eller mindre släppt sin skolgång.

– Han är inskriven, men han är ju inte här. Nu är det någon EM-turnering på gång, så nu blir han väl borta någon månad igen.

Lennart Eklund slår ut med händerna, försäkrar att skolan alltid gör sitt yttersta för att vara så flexibel och lösningsinriktad som det bara är möjligt.

– Vi gjorde ett upplägg där det var tänkt att han skulle läsa svenska, engelska och matte i år, beta av några kärnämnen utifrån belastningen han har i fotbollen. Vi försökte skapa en realistisk möjlighet att göra en bit av gymnasiedelen, men varken han själv eller vi eller någon annan vet ens hur länge han blir kvar i Sverige. Om Bayern kallar på honom, eller om de lånar ut honom eller vad de nu gör. Nu har han ju knappt fått spela ens för HIF i år, så…

Så han är fortfarande 17 år gammal.

– Ja. Det är väldigt tidigt, det är så mycket som är osäkert. Blir du fotbollsspelare i slutändan, okej. Men blir du inte fotbollsspelare så har du inte mycket att falla tillbaka på. Nu ska vi ha ett möte med HIF och planera hur framtiden ska se ut. Vi vill inte heller ha en elev inskriven som inte är här. Det får inte se ut som att vi plockar in elever och sedan bara struntar i om de genomför skolan eller inte.

Signaler sänds ut, och signaler betyder saker.

Oavsett hur många gånger man vrider ut och in på en kursplan blir kraven från fotbollsindustrin bara skarpare och skarpare.

Fyraåriga gymnasieutbildningar under de viktigaste utvecklingsåren? I så fall är du 19 eller till och med 20 år gammal när du blir heltidsspelare på allvar. Det är inte riktigt den prioriteringsviktningen som FC Bayern eller FC Basel eller ens FC Bate tänker sig.

– För oss är det viktigt med goda exempel att visa upp. Jordan kunde ju ses som någon sorts symbol för vilka beslut man tar, Alex skulle kanske kunna bli en annan. Antingen: ”Jag ska genomföra”. Eller: ”Jag hoppar”. Är man tillräckligt duktig kan det ha ett genomslag på hur andra tänker. Vissa nyckelpersoner kan vara viktiga att få igenom, men det blir svårare och svårare.

ör författaren Fredrik Backman har Filbornaskolan blivit ett slags epicentrum för fotbollskulturen runt Helsingborg, en fotbollskultur som i sin tur kanske är ett uttryck för mentaliteten i en hel stad, en hel region.

– I Helsingborg finns både en extremt stark jantelag och en extremt utbredd hybris på samma gång, det är en lite märklig stad på så sätt. Vi har lilla Landskrona på ena sidan och stora Malmö på den andra, så vi är både lillebror och storebror på samma gång, sparkar både uppåt och neråt. Det är en mellanstor stad, men med småstadens komplex och hävdelsebehov. Och historiskt sett är det väl där någonstans förklaringen till HIF:s framgångar har funnits – i kombinationen mellan drivet från det lilla samhället och resurserna från den lite större staden.

När Fredrik Backman gick på gymnasiet blev Helsingborgs IF svenska mästare, slog ut Inter ur Champions League på San Siro.

Han beskriver en uppväxt genomsyrad av fotbollstradition, tider då det var självklart med 10 000 åskådare på Olympia – oavsett division – då även de små byaföreningarnas pojklag hade välutbildade tränare och där till och med korplagen i den lägsta divisionen fick spela matcher på riktiga gräsplaner.

– Det fanns en tradition, och det fanns ett driv. Alla spelade fotboll, och runt min egen generation var det så jävla många som var duktiga. Alla tog för givet att de skulle vinna jämnt, att de skulle komma ut och bli proffs. Så det var en speciell mix det där med fotbollen från Helsingborg… Ingen jävel skulle tro att de var något – men alla jävlar trodde samtidigt att de skulle bli något.

Hade de duktiga fotbollsspelarna en särskild status på Filbornaskolan?

– Nej, jag upplevde det faktiskt inte så. Det var ju en väldigt, väldigt blandad skola med allt ifrån industri och måleri till den här hyperakademiska IB-linjen. Och jag tror att det här med att alla fotbollskillarna var utspridda gjorde något positivt för dem. Vi i flumgänget hade också med fotbollsspelare i vår kabarégrupp, och det tror jag var en nyttig ventil för dem. De blev inte isolerade i en homogen grupp, utan fick möjlighet att vara andra människor än bara fotbollsspelare.

Själv håller Fredrik Backman på Manchester United – gjorde ett halvhjärtat försök att få gifta sig i röd matchtröja – så han är väl bekant med den mer industriella sidan av fotbollen.

Han är såklart medveten om att så gott som allt storskaligt talangarbete pekar mot tydligare och tidigare specialisering. Han är bara inte övertygad om att det verkligen är rätt väg att gå.

– Alltså, jag är ju ingen sakkunnig expert här, men… Hela den här idén kring att dammsuga alla barn mellan åtta och tolv år, att sätta dem i fotbollsinternat där idrotten går före allt och sedan skolas in i a-laget som ungdomsproffs… Hade den funkat hade England vunnit VM varje gång. Men det gör de ju inte, det gör de verkligen inte. Jag vet inte om Marco Veratti gick gymnasiet, men jag vet att Andreas Granqvist gick på Filbornaskolan. Och jag vet att Sverige ska spela VM istället för Italien.

I Sverige finns ett par intressanta jämförelseobjekt. Malmö borgarskola hade länge ett nästan lika imponerande facit som Filbornaskolan – med Zlatan Ibrahimovic som mångsidig omslagspojke – men fotbollsverksamheten där har nu flyttats över till nystartade Malmö idrottsgymnasium.

I Örebro hann det omtvistade John Bauer-gymnasiet producera en oproportionerligt framgångsrik generation av spelare – Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin, Jiloan Hamad, Jacob Rinne, Ahmed Yasin, Kalle Holmberg, bröderna Jonathan och Sebastian Ring – innan friskolan gick i konkurs, togs över av Stockholms Stadsmission och stöptes om till ideella Grillska gymnasiet.

Internationellt sett är det klart mest iögonfallande exemplet Berger Feld-gymnasiet i Gelsenkirchen. Det är skolan som fungerar på ett sätt som påminner väldigt mycket om svenska idrottsgymnasier – skolan som fått Neuer, Özil, Sané, Draxler, Höwedes, Goretzka och Meyer att ta studenten tillsammans med de arbetslösa industriarbetarnas barn, trots att de själva redan blivit mångmiljonärer.

– En sak är också att det finns en sådan enorm stolthet över Granqvist i Helsingborg. Och då är det alltså inte spelaren i första hand, utan den här människan som är så otroligt rotad med fötterna på jorden, som är så totalt medveten om var han kommer ifrån. Jag har barndomsvänner som umgåtts mycket med honom, och du hittar inte någon som har ett enda ont ord att säga om ”Granen”. En ärlig kille som står upp för det som är rätt, helt utan divalater. Det är ju väldigt ovanligt för en spelare som vunnit Guldbollen och ska vara kapten i VM – men jag tror ju att alla de här mänskliga egenskaperna växer fram i en bra miljö, främjas av att vara i en kultur där du inte bara träffar andra fotbollsspelare.

et börjar lacka mot lunch, och ute i uppehållsrummen myllrar det av golfare, brottare och bordtennisspelare. Nuförtiden är specialidrottarna i majoritet på Filbornaskolan, utgör sisådär 60 procent av det totala elevantalet.

– Skolan byggdes i början av 1980-talet, och speglade dåtidens socialdemokratiska tanke om att samla hela samhället i en byggnad. Inte teoretiker här och yrkesmän där – utan allt på samma ställe. Vi hade naturvetenskap och ekonomi och verkstadsindustri och VVS och måleri… Det var en blandning.

På senare år har tiderna blivit allt tuffare för Filbornaskolan. Skolan har krympt – gått från 1 150 elever till cirka 700 – och bland annat tvingats hyra ut tomma lokaler för att rädda räkenskaperna.

Nuförtiden behöver ju alla gymnasieskolor förhålla sig till en konkurrenssituation, och det Filbornaskolan har för att hävda sig är idrotten, fotbollen. Den engagerar, attraherar.

Det här året sökte över 100 pojkar till de 18 fotbollsplatserna.

– Säg att vi har 25 gymnasieskolor i Helsingborg. Alla utom Filbornaskolan ligger inom en kilometer från centrum. Och ungdomar vill ju gå i centrum, så… Det är inte lätt att konkurrera när vi ligger här ute. Om vi ska klara oss måste vi vara annorlunda. Idag hade vi inte överlevt utan idrottsgymnasiet. Då hade inte eleverna sökt hit.

Redan för ett årtionde sedan insåg Lennart Eklund att hans kommunala skola verkade på en helt annan spelplan än många andra. Målstolparna var flyttade, regelboken modifierad.

Själva kämpade de med att baxa upp elever till godtagbara kunskapsnivåer. Samtidigt fanns det mer eller mindre nyetablerade friskolor nere i centrum som tycktes dela ut högsta betyg till nästan alla i så gott som allt.

– Gymnasieskolan som har högst antagningspoäng här i stan… Jag tittade närmare på den i Siri, som är skolverkets statistikdatabas, och där kunde man läsa ut att elever som skrev IG på det nationella provet i matte hamnade på MVG i slutbetyg. Och det är bara några veckor mellan provet och det att betygen sätts. Det var så uppenbart att de använde betygen för att bli en attraktiv skola.

Vad skulle då Lennart Eklund göra med sina upptäckter? Driva intern diskussion? Skriva en insändare?

– Nä, det går ju inte att föra den debatten mellan en kommunal och en fristående skola – ”Fan, du kan ju sitta och sura där uppe på Filborna” – utan jag kontaktade Radio Malmöhus. Och de fick den här Guldspaden utifrån det materialet, reportaget kallades ”MVG-fabriken”.

Det är inte bara Guldbollar ni genererar. Det är Guldspadar också.

– Nämen, jag är personligen väldigt negativ till att vi bedriver skola på det här sättet i Sverige. Jag tror inte att det bidrar till att elever lär sig mer. Så mycket numera är bara… ”Är du lönsam, lille vän?”. Hur ska man överhuvudtaget kunna driva en skola med vinst? Då måste man ha elever som är lönsamma, som är så självgående att de inte behöver en massa stöd och resurser, utan snarare går att pressa in i stora klasser med överintag. Kan jag få in elever som alla presterar jättehögt, som inte mår dåligt – då kan jag köra grupper om 36 åt gången och tjäna en halvmiljon per år och klass. Jag tycker att det är olyckligt att man ökat klyftorna mellan skolor – ökat klyftorna i samhället – och det gör man med det här skolsystemet vi har byggt upp.

Utanför arbetstid var Lennart Eklund under många år även engagerad i klassiska talangföreningen Högaborgs BK, men när han pratar om breddverksamheten i Helsingborg idag så gör han det med bekymrad röst.

– Även här märks segregationen mer och mer. Idag har Högaborg blivit en invandrarförening till väldigt stor del, och det har blivit en liten flykt till Eskilsminne som är den andra klubben i närområdet. Eskil har nästan blivit de vita ungdomarnas förening. Splittringen slår igenom på så många nivåer idag – i fotbollen, i skolan – och personligen tror jag att det är väldigt farligt.

ågon elitidrottare blev han inte, men världen erövrade han ändå.

Det var inte särskilt många år sedan Fredrik Backman körde truck om nätterna och diskade tallrikar på dagarna och grubblade över vad det egentligen skulle bli av honom när han blev stor.

Riktigt hur framgången sedan hittade honom klarar han knappt ens själv av att redogöra för, men det var i varje fall inte genom tidig bortgallring och utslagning.

Den här förmiddagen är han nu inne i de sista förberedelserna inför ännu en bokturné genom USA. Mer än ett årtionde har gått sedan han flyttade från Helsingborg, men han har fortfarande täta band dit, han bryr sig fortfarande om hur det går för staden.

– Alla generationer har sina sociala utmaningar, och min bild är att det har blivit tuffare för ungdomar i Helsingborg. Utslagningen är hårdare nu, det är en mer våldsam stad, det är svårare för de unga att uppfylla sina drömmar. När jag var ung hade vi alla möjligheter att skapa saker – bara du fattade att de inte skulle komma gratis, att du behövde kämpa. Gillade du musik så kunde du få hjälp med att starta ett band, med att få bidrag till instrument, med att få en replokal… Så tror jag inte längre att det är.

Tidigare pratade du om en speciell typ av driv i Helsingborg. Finns det kvar, eller riskerar det också att gå förlorat?

– Nämen, det finns fortfarande kvar i den där skärningen mellan jantelag och hybris. Den föder ett driv, en företagsamhet. Min bästa vän bor kvar i Helsingborg, och försöker bygga upp ett företag. De pratar om sig själva som att de ska bli nästa Amazon. Inte för att de är naiva – utan för att de bara skiter i vad folk i Stockholm och Göteborg håller på med, de tar bara för givet att de ska göra det bättre.

Den där mixade Helsingborgs-varianten av jantelag verkar inte vara av det missunnsamma slaget. Det är inte nödvändigtvis så att det är hans musik, men det är ändå innerlig glädje i rösten när Fredrik Backman skryter om att både The Sounds och Idol-vinnaren Jay Smith är från Helsingborg, att Eric Saade minsann har gått på Filbornaskolan.

– Min fru brukar reta mig för det där varje gång jag jublar över att det dyker upp en barnprogramledare från Helsingborg på tv:n. ”Vad är det med er? Varför måste ni synas hela tiden? Hur mycket självhävdelsebehov kan egentligen en stad ha?”.

När Fredrik Backman ser på fotboll utomlands brukar han liksom scanna av baren för att se om det finns någon som kan vara intresserad av att lyssna på det han har att berätta. Irländarna brukar inte direkt vara svårflörtade, de har bjudit på öl bara Henrik Larsson kommit på tal. Men kan det där vara en ryss? Kan han rent utav vara från Krasnodar…? Då ska han minsann få höra.

– Varje gång Andreas Granqvist spelar känner jag både en stark stolthet över att vara från Helsingborg, och ett behov av att berätta det för alla andra. ”Titta på honom! Han är från min stad! Och jag har gått på hans skola!”

nnan vi lämnar Filbornaskolan behöver vi ändå ställa frågan om vi egentligen inte kommit hit för sent, om förklaringarna och sanningarna från i går fortfarande är giltiga i morgon.

Snart 15 år har gått sedan Andreas Granqvist tog studenten. Kommer det fortfarande komma hit journalister om ytterligare några årtionden för att höra om de där välbalanserade, jordnära fotbollsstjärnorna som lärde sig om livet på gymnasiet i Helsingborgs utkanter?

Lennart Eklund medger att det är långt ifrån självklart.

– Det är en högst giltig fråga. Vi får svårare och svårare med fotbollseleverna, på ett sätt som gör att det faktiskt snart är frågan om det här överhuvudtaget fungerar längre. Bland de som får ett förstakontrakt under skoltiden så hamnar vi på ungefär 50 procent avhopp numera. Det är alldeles för mycket, och jämfört med alla andra idrotter är avhoppsfrekvensen extrem inom fotbollen. Money talks. Det är bara så.

Det som verkligen ställt till det för Filbornaskolan och andra idrottsgymnasier är elitseriernas utspridda spelomgångar. Att sätta en terminsplanering som ska fungera för både simmare, brottare och fotbollsspelare funkar rätt illa för den som inte har en aning om huruvida Helsingborgs IF har bortamatch på måndagen, onsdagen eller fredagen varje given vecka.

– Det var då pengarna började snurra runt tv-rättigheterna som vi fick problem. Hade det varit avspark på söndag klockan 13 efter kyrkan så hade det inte varit några som helst problem. Och hade det bara varit någorlunda fasta speldagar hade vi också löst det. Men nu funkar ingenting när det gäller fotboll. Vi kan inte parera det från vecka till vecka.

Hur löser ni det då?

– Det löser vi dåligt. Hela fotbollssverige löser det dåligt. Blir du duktig tidigt i fotboll idag så är dina studier och din utbildning i fara.

Poängen med de svenska idrottsgymnasierna har alltid varit att du inte ska behöva ta ett livsavgörande beslut som 15-åring. Du ska inte tvingas välja mellan en elitsatsning i fotboll och en grundläggande, framtidsförberedande utbildning.

Hela den modellen är nu hotad, och fotbollen själv verkar inte särskilt intresserad av att bevara den.

– Systemet måste bestämma sig för om vi har ett bredare ansvar, och jag tycker ju att vi måste ha det. Även om svensk fotboll vill få fram talanger kan vi inte tvinga ungdomar att lägga alla ägg i samma korg, att satsa allt på rött. Som det ser ut i samhället idag är ju en gymnasieutbildning ett måste, och då tycker jag att vi har ansvaret att ge dem en sådan när vi lockar in dem på en idrottslinje.

Finns det en motsättning mellan svensk fotbolls samhällsansvar och svensk fotbolls möjligheter att konkurrera internationellt? Är det två motstridiga intressen?

– Jag tycker ju inte det. Jag har ju sett elever som haft alldeles för starkt fokus på sin idrott, som fallit ifrån mycket på grund av det. När man tittar på forskningen ser man att den generella etableringen skjuts uppåt. Inom herridrott numera är den 27 år – och det måste vi både förstå och anpassa oss till. Har Alex Timossi lyckats inom fotbollen när han skriver kontrakt med Bayern München som 16-åring? Har Jordan Larsson misslyckats när han vänder hem från Holland som 20-åring? Hur tidigt vet jag att jag kommer att lyckas? Hur tidigt kan någon annan säga att jag inte kommer att bli bra nog? Jag vågar nog påstå att våra fotbollstalanger kan vänta tills efter gymnasiet med att svara på de frågorna.

Erik Niva