rygt två år senare skrattar Håkan Sjöstrand flitigt när vi gemensamt återdramatiserar den 31 mars, 2016.

Så farligt var det såklart inte. Världen hade inte stannat ifall de hade blivit avslöjade av medierna den där torsdagskvällen – Janne Andersson hade blivit förbundskapten ändå – men hade de blivit påkomna hade de ofrånkomligen förlorat kontrollen över situationen, över kommunikationen.

Och det ville inte Håkan Sjöstrand.

– Det här är ju ett möte som inte ska bli offentligt på något sätt, så man ser ju spöken i det hela, man blir konspiratorisk. När den där bilen närmade oss tänkte vi båda medietanken. Och sedan när han körde runt och runt… ”Helvete, det är oss han letar efter. Allt som har gått så bra fram till nu, men nu har de nog hittat oss”.

26 månader har gått, och vi svänger ut på E4:an söderut från Stockholm för att upprepa en av svensk fotbolls mest besynnerligt betydelsefulla bilresor.

För Håkan Sjöstrand hade allt börjat ett par månader tidigare. Under landslagets januariturné i Abu Dhabi hade Erik Hamrén meddelat honom att han tänkte kliva åt sidan som förbundskapten efter EM i Frankrike.

Vid det laget hade Sjöstrand haft jobbet som generalsekreterare i ett drygt år. Det var nu det verkligen blev allvar, skarpt läge.

Det här fick bara inte bli fel.

– För mig är rekryteringar de absolut viktigaste besluten du fattar som chef. Saker kring budgetar och sånt kan du alltid korrigera, men det här var en otroligt stor och viktig fråga som behövde prioriteras med både kraft och energi. Jag har haft väldigt stora personalansvar tidigare. Sitter du som marknadsdirektör i ledningen för ICA så har du ansvar över en avdelning på flera hundra personer. I grunden kände jag att vi borde ha en struktur och en process som egentligen inte skiljer sig från andra rekryteringar inom näringslivet – men att vara förbundskapten för herrlandslaget är ju samtidigt något väldigt specifikt, något helt unikt.

Fotbollförbundets styrelse utsåg skyndsamt en arbetsgrupp som bestod av Sjöstrand, förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson, Bert Andersson från Göteborgs fotbollsförbund och Jörgen Eriksson från Norrbottens.

Dessutom bildades en mer operativ enhet där Sjöstrand drev arbetet tillsammans med landslagschefen Lasse Richt och den spelarutbildningsansvarige, Claes Eriksson.

Mellan dem bollades det namn och vägdes kriterier. Håkan Sjöstrand såg dessutom till att träffa före detta förbundskaptener som Lasse Lagerbäck och Tommy Söderberg innan han påbörjade arbetet med att formulera en konkret kravprofil.

– Det var väldigt viktigt för mig att sätta ner allt på pränt. Och när man spikat en profil så påbörjas ju arbetet med att hitta en kandidat som… som egentligen ska pricka av allt på den listan.

Mellan oss i bilen ligger ett A4-ark med rubriken ”Kravprofil för tjänsten som förbundskapten, A-landslaget herr”. Håkan Sjöstrand vill inte att jag återger hela innehållet – undviker långa, detaljerade direktcitat – men går med på att använda det som en sorts tydliggörande samtalsstöd.

Det dubbelsidiga pappret är uppspaltat i fem olika rubrikområden: ”Bakgrund och förutsättningar”, ”Utbildning och kunskaper”, ”Erfarenheter och meriter”, ”Personliga förhållanden” och ”Personliga egenskaper”.

– Det är det finaste jobbet du kan ha inom svensk idrott. Du representerar inte bara fotbollen i den här rollen – utan du representerar Sverige. Hur det går för dig påverkar faktiskt den svenska folkhälsan.

Du ville att en kandidat skulle svara upp mot i stort sett hela kravprofilen, men vad var det som gjorde att Janne Andersson blev er huvudkandidat?

– Det finns en stabilitet i hans fotbollsfilosofi. Den är genomtänkt, med en tydlighet. Han har haft medgångar, men han har även haft motgångar. Och även då har det gått att hitta stabilitet och trygghet i hans sätt att hantera det och hans sätt att vara. Och det var något vi inte kunde underskatta givet situationen och utmaningarna vi skulle gå in i.

Under en ganska lång stund pratar Håkan Sjöstrand om hur trixigt utgångsläget framstod för den tillträdande förbundskapen, vårvintern 2016. En hel ryggrad av bärande landslagsspelare skulle fasas ut. VM-kvallottningen såg halvt hopplös ut. Publiksiffrorna på Friends sviktade och sjönk.

Det var centralt för Sjöstrand att mannen han skulle utnämna insåg detta, och var kapabel att hantera det. Inte på så sätt att de tog ut kvalförluster i förskott – men på så sätt att de insåg att det fanns en högst konkret risk för en gropig förstahöst.

– Vad kliver en ny förbundskapten in i för någonting? När du såg VM-kvallottningen, när du vägde vilka spelare som var på väg att försvinna… Med brytningstiden vi hade framför oss var det verkligen inte självskrivet att det skulle bli snabba framgångar. Jag behövde försäkra mig om att vi fick en förbundskapten som skulle klara av att stå upp även om det blåste, att vi fick någon som inte tyngdes ner för mycket av att bli ifrågasatt och få kritik. Det var väldigt viktigt.

Formuleringarna i kravprofilen löper från det mer generella – ”personen ska vara väl insatt i svensk fotbolls framgångsfaktorer och spetsområden” – till det betydligt mer specifika.

En skrivning om att den tilltänkta förväntades ha en ”stark bekräftad intuition” får mig att studsa till.

– Det handlar om att kunna fatta beslut och vara handlingskraftig här och nu. Under match gäller det att att agera, och inte bara reagera. Det finns inte tid att analysera för mycket då.

Från början utgick givetvis Håkan Sjöstrand från en mer informell bruttolista, som han sedan började sila sig igenom.

Om han diskuterade och resonerade kring förbundskaptensrollen med fler kandidater än Janne Andersson? Jo, det gjorde han.

– Vi pratade med några till runt det hela, vi hörde oss för och fick lite inspel… Sedan var det ju en del som hörde av sig direkt till mig och lanserade sig själva ganska hårt som kandidater.

I Göteborg har det etablerats en bild om att Jörgen Lennartsson helt enkelt sa nej till jobbet.

– Det är bara en person som faktiskt får den direkta frågan: ”Vill du ha jobbet?”. Och det är Janne Andersson. Däremot kan man ju ha en diskussion även med andra: ”Om du blev erbjuden jobbet, hur skulle du tänka då…?”.

et är tisdagen den 15 mars 2016 som Janne Anderssons liv välts över ända.

Några dagar tidigare har IFK Norrköpings ordförande Peter Hunt ringt upp honom, meddelat att Håkan Sjöstrand hört av sig och bett om att få kontakta Janne Andersson för att diskutera förbundskaptensjobbet.

Hur märkligt det än kan låta tänkte inte Janne Andersson så värst mycket mer på den saken, utan utgick ifrån att han rådfrågades som någon typ av bollplank i kraft av sin mångåriga erfarenhet.

Nu sitter han hemma i Lindö – en villaförort till Norrköping – och väntar.

Egentligen skulle Håkan Sjöstrand varit framme prick klockan 18, men han är försenad. Tidigare på dagen presenterade Erik Hamrén truppen till träningsmatchen mot Turkiet, och presskonferensen drog ut på tiden.

Strax före klockan 19 parkerar i alla fall en bil utanför. Den är specialutvald för ändamålet, saknar de avslöjande förbundsdekaler som Håkan Sjöstrand annars alltid kör omkring med.

Och tre timmar senare är Janne Anderssons liv omformat för alltid.

– Det där var nog den märkligaste kvällen i hela mitt liv. Jag hade inga större funderingar kring varför Håkan Sjöstrand ville träffas – och det menar jag faktiskt. Han ville väl kanske lyssna med mig eftersom jag varit med så länge… Jag kopplade det inte till att jag skulle vara en konkret kandidat. Jag gjorde inte det.

Egentligen är väl det där bara en fras du bara repeterat in för att undvika fler frågor?

– Nänänä… Det är faktiskt totalt ärligt, det var precis så.

Janne Andersson beskriver en situation där hans förvåning och förundran bara stegrades förbi punkten där den inte längre gick att veva in igen.

Innehållet i samtalet gick inte att missförstå – om han bara ville bli förbundskapten så skulle han också bli det.

Och plötsligt var det inte längre en man i en förbundskavaj som satt framför honom. Det var mannen med meddelandet, människan som skulle förändra hans liv.

– Exakt så. ”Vad är det som händer, vad är det som händer? Det här kommer att ändra allting”.

När Håkan Sjöstrand väl lämnat villan är det en nästan vimmelkantig Janne Andersson som försöker samla ihop intrycken och tankarna.

– Min fru Ulrika kommer ner från övervåningen och frågade hur det hade gått. Då sa jag: ”Jag blir nog förbundskapten om jag vill”. Från att över huvud taget inte tänkt tanken innan – faktiskt! – till nästan fullbordat faktum på bara några timmar.

Kände du att du behövde bolla med någon?

– Nej. Jag bollade inte med någon, utan jag sa bara till Ulrika: ”Att bli förbundskapten kan man inte säga nej till”. Nu blir det såhär, liksom.

Ensam gick sedan Janne Andersson ut på kvällspromenad med hundarna Sigge och Conrad, tittade upp mot stjärnorna och väntade på att himlen skulle störta in.

– ”Vad hände egentligen ikväll?”. Det var en helt sjuk känsla. Men det fanns inte en enda tanke som talade emot. Jag kunde såklart inte veta exakt vad allt skulle innebära, men det brydde jag mig inte om heller. Jag konstaterade bara: ”Blir jag verkligen erbjuden jobbet så säger jag ja”. Punkt och slut. Det var ingenting att snacka om.

edan på morgonen efter det första mötet skickade Håkan Sjöstrand ett sms för att stämma av och följa upp, försäkra sig om att inte Janne Andersson tänkt om när han sovit på saken.

Men nädå.

Övertygelsen fanns kvar, och de närmaste veckorna kom därför mest att handla om att få all formalia på plats.

IFK Norrköping behövde ge sin välsignelse. Förbundskaptenslönen skulle förhandlas, konturerna av en ny landslagsstab dras upp.

Janne Andersson pratade flera gånger med Håkan Sjöstrand i telefon, hade ett möte med landslagschefen Lasse Richt. Någon agent har han aldrig haft, men en kille som hjälper honom med juridiken fanns till förfogande. Kontrakt faxades fram och tillbaka, och läget skärptes snabbt.

Mitt i allt skulle Sverige spela landskamp. Sjöstrand och Richt försvann iväg till Antalya, Janne Andersson satt hemma i soffan och såg laget som skulle bli hans förlora med 2–1 mot Turkiet.

– Det var väldigt konstigt att sitta och se det på tv. ”Det här är mitt nästa jobb, mitt kommande lag”. Jag kommer inte ihåg så mycket av matchen, det var mer själva företeelsen. ”Om några månader är det jag som står där”.

Genom hela processen höll Janne Andersson fast vid sin näst intill reservationslösa hållning. Hade han nu jobbet inom räckhåll så skulle han ta det – med en enda invändning.

– Jag insåg ju att det var en generationsväxling på gång. Och därför kändes det viktigt att få höra förbundets perspektiv – och avgörande att de rent konkret erbjöd ett fyraårskontrakt. För mig var ju hela tanken att bygga över tid, att det inte skulle gå att förvänta sig att allting skulle gå jättebra från början. Hade de bara erbjudit två år hade jag nog inte tagit jobbet.

Men i övrigt? Nej, där fanns inga förutsättningar som behövde garanteras, inga krav att ställa. Det fanns helt enkelt ingenting som kunde få Janne Andersson att avstå.

– Nä. Ingenting. Förutom det där med kontraktstiden hade nog Håkan kunnat vara en betydligt hårdare förhandlare. För mig är det här med att vara förbundskapten så brutalt stort.

I en förhandling ska du ju aldrig verka för angelägen. När du pratar såhär misstänker jag att du accepterat en alldeles för låg lön.

– Äh. Jag blev erbjuden en bra lön, så det var egentligen aldrig en förhandlingsfråga.

Du tog det första budet direkt? Så ska man aldrig göra.

– I princip gjorde jag det, ja.

åren 2016 inleddes Allsvenskan med en repris av guldmatchen föregående höst. Fredagen den 1 april skulle IFK Norrköping resa söderut för att möta Malmö FF dagen därpå, och det fanns en ömsesidig vilja från både förbunds- och tränarhåll att verkligen ha alla bitar på plats innan dess.

Rent logistiskt återstod därför bara ett alternativ för ett slutmöte mellan Janne Anderson och Håkan Sjöstrand: Kvällen den 31 mars.

Tanken var att Sjöstrand skulle återvända till villan utanför Norrköping, men än en gång var han försenad. Den här gången var det ett eftermiddagsmöte på Riksidrottsförbundet som hade dragit ut på tiden.

– Jag skulle tippa att det var omregleringen av spelmarknaden vi pratade om, och när mötet aldrig tog slut var jag tvungen att gå ut och ringa Janne: ”Fan, jag är sen, jag har inte ens kommit från Stockholm ännu. Kan vi ses någonstans på vägen”. Och då är det som att Janne tar fram en karta i huvudet, försöker hitta en plats någonstans mellan hans hus i Norrköping och mitt i Västerås. ”Du, jag åker till Katrineholm, så ses vi där”.

När han väl kommer iväg så har Håkan Sjöstrand det färdiga, fysiska kontraktet med sig i bilen. Det är det som de ska gå igenom nu, punkt för punkt och paragraf för paragraf.

– Inom mig finns det ju en jäkla förväntan. Hela processen har inneburit en sorts katt-och-råtta-lek gentemot medierna, och vid det här laget förekom Jannes namn inte sådär jättemycket i spekulationerna. Nu var det bara det här med kontraktet som återstod – sedan hade vi lyckats landa vår nya förbundskapten utan att någon utifrån haft möjlighet att påverka processen.

Med några mil kvar till Katrineholm ringde Janne Andersson, han var redan på plats. Men var skulle de egentligen sammanstråla? Det var inte direkt så att de var sugna att sätta sig tillsammans på stadens bästa och mest välbesökta restaurang.

– Det var ju mycket hysch-hysch. ”Vart ska vi ses? Vad finns det för ställe där ingen ser oss, där vi inte blir upptäckta”. Och till sist säger Janne bara att han kör och möter mig, svänger av vid infartsrondellen och ställer sig på parkeringen där.

Och så föll det sig så att svensk fotbolls framtidsriktning stakades ut definitivt där på Biltemas parkering i utkanten av Katrineholm. Janne Andersson hoppade över till Håkan Sjöstrands bil, och tillsammans satt de där och prickade av rad efter rad i det 4–5-sidor tjocka kontraktet.

Hur funkade det egentligen med tjänstebil? Hur mycket tid förväntades förbundskaptenen egentligen tillbringa på kansliet i Solna? Såna saker.

– Sen var det en lite större grej vi diskuterade också. Vi skulle ju möta Nederländerna i den första kvalmatchen, men i den samlingen fanns det utrymme för en träningsmatch också. Och vi hade blivit erbjudna att spela en bortamatch mot Tyskland. ”Det vill jag att du funderar på”. På en gång hade ju Janne synpunkter på det, jag såg direkt att det här inte var något han tyckte om. Det var väldigt tydligt. Och jag kan såklart förstå det. Tyskland borta – är det den starten man vill ha? Det är lätt att tänka på en premiärförlust mot Spanien borta med 4–0, som vissa andra fick… Men jag förklarade att rent ekonomiskt var det en väldigt viktig match för Svenska Fotbollförbundet. En sådan match med rättigheter och allt inbringar rätt många miljoner.

Med tiden blev det ändå överenskommet att det inte skulle bli någon träningsmatch i Tyskland, och prick en vecka efter Katrineholm var det dags för presskonferensen där Janne Andersson skulle presenteras som ny förbundskapten.

Det hade varit lite joxande fram och tillbaka med någon felskrivning i kontraktet, så det var faktiskt först några minuter före presskonferensen som Janne Andersson definitivt signerade det.

Tillsammans med Lasse Richt satt de då inne på Håkan Sjöstrands kontor i Solna.

– Och då – precis innan vi ska gå ut till presskonferensen – så säger jag till Janne: ”Du, det finns en sak som du bara ska känna till: Matchen mot Tyskland kommer vi att spela”.

et är inte särskilt ofta som Janne Andersson blir svarslös, men han erkänner att det här faktiskt var ett av de tillfällena.

– Jag tänkte bara att… att… ”Var fan har jag hamnat någonstans?”. Jag vill ju för helvete inte ha den matchen! Vi har kommit överens, jag har skrivit på, vi ska ha presskonferens… Det omkullkastade allting vi hade pratat om, det satte allt på ända.

Det gick tre sekunder, det gick fem sekunder. Janne Andersson famlade efter orden, men hittade dem inte.

Efter kanske tio sekunder kom så skrattet. Det här var Håkan Sjöstrands och Lasse Richts variant av ett riktigt lyckat practical joke.

– De gjorde det bra, det får jag ge dem. Jag kände dem inte så bra då, så jag visste varken hur de egentligen fungerade eller hur jag skulle reagera. Det var mest chock. ”Är det såhär vi ska ha det? Att vi bestämmer grejer, och sedan kör ni bara över mig?”. Hade vi känt varandra lite mer så hade jag reagerat mer… uttryckligen.

Du var verkligen inte särskilt sugen på den där matchen i Tyskland?

– Nej, det var jag inte. Om vi hade spelat den hade vi haft en enda riktig träning innan det var dags. Och sedan en eller två träningar till innan VM-kval mot Holland… Nä, det stämde inte i min värld över huvud taget. Jag minns när jag pratade med Lasse Jacobsson sedan: ”Om ni börjar med Tyskland borta och Holland hemma så behöver du inte leta efter någon bostad i Stockholm, för då har du inget jobb kvar”. Det var hans syn på det hela.

Av en slump blev den gamla HBK-assistenten Lasse ”Gas” Jacobsson den första utanför den allra innersta kretsen som lyckades bekräfta identiteten på Sveriges nya förbundskapten.

Allt läckte ut på eftermiddagen den 6 april, dagen innan det egentligen var tänkt att kommuniceras. IFK Norrköpings spelare hade informerats i anslutning till hemmamatchen mot Kalmar, och vid det laget var den invigda cirkeln så stor att informationsbubblan sprängdes.

– Jag hade som rutin att gå en långpromenad efter matchvärmningarna när vi hade hemmamatch med Norrköping, en och en halv timme runt Himmelstalundsfältet där jag kunde gå och fundera och tänka igenom mina förberedelser… Och när jag går där den här dagen så började det ringa som fan – då har det ju läckt ut. Det var en massa nummer som jag inte känner igen, så då svarar jag inte. Men så ringer Lasse. ”Men kom igen, måste du också ringa och tjata nu?”. Han begrep ingenting: ”Vadå?”. Och jag bara: ”Är du trög eller?”. Men han hade ju inte sett det. Han ringde i ett helt annat ärende, ville bara snacka lite. ”Åh fasen, vad säger du?”. Han blev chockad när han fick reda på det.

Vid det här laget hade det gått drygt tre veckor sedan en omtumlad Janne Andersson strövade runt i Lindö och insåg att livet var på väg att ta en dramatisk vändning. Under hela den passagen hade ingen fått veta som han inte själv ville skulle få veta.

– De människorna jag litade på – mina barn, mina syskon, min mor, mina bästa kompisar och mina närmaste kollegor – de berättade jag ju det för. De visste om det i flera veckor. Och det i sig är ju fascinerande: folk kan faktiskt vara tysta.

Ett bra betyg till din inre krets.

– Ett jäkla bra betyg.

Var det inte konstigt gentemot dina spelare i Norrköping? Dagen efter mötet i Katrineholm satt ni i spelarbussen till Malmö, och ingen av dem visste det du visste.

– Andreas Johansson visste.

Klart att han gjorde.

– Nämen, det var lite läskigt med Kalmar-matchen hemma. När spelarna dök upp till samlingen kom ett av de ögonblicken då jag blivit som allra mest berörd. Jag behövde säga: ”Jo, det är sant, jag ska bli förbundskapten” – och jag hade ingen aning om hur de skulle reagera. Och så ger de mig en spontan applåd.

Janne Andersson blir tyst och förblir tyst betydligt längre än han brukar vara. För en stund är det nästan som om rösten har stockat sig, som att han försöker få ur sig något osedvanligt känslosamt.

Ögonblicket passerar. Fattningen återvänder, och Janne Andersson summerar.

– Det är bra. Det är riktigt bra.

å något sätt lyckas vi irra bort oss runt bland de olika infartsvägarna till Katrineholm. Håkan Sjöstrand skyller på att han kom från ett annat håll den gången, att han inte har varit här sedan dess.

Efter en studs inne i centrum hittar vi ändå rätt. I Katrineholms allra yttersta utkanter – bokstavligt talat där samhället tar slut i nordöst – ligger Biltemas stora kundparkering i all sin platta betongprakt.

– Här får man ju lite sköna känslor…

En skarp vänstersväng ner mot hörnet av parkeringen, sedan är vi framme. Precis just här ligger parkeringsfickan som för alltid kommer att vara en av svensk fotbolls lite mer oväntade minnesmarker.

– Exakt här var det. Här fick Sverige en ny förbundskapten.

När de körde in här på parkeringen hade båda sidor en intention och en avsikt. När de lämnade platsen hade de en överenskommelse, ett handslag.

– Janne är ju en riktigt bra människa, med goda, sunda värderingar. Det behövdes inte en massa underskrifter hit och dit för att vi skulle känna att allt var klart. Det fanns inte längre något som kunde komma i vägen. Vi tog i hand här.

Hade en reklambyrå anlitats för uppdraget att återupprätta förtroendet för det svenska herrlandslaget hade de omöjligt kunnat producera en mer effektiv ögonblicksbild.

Vilket landslag är vårt landslag? Folkhemslandslaget. Handslagslandslaget. Biltemalandslaget.

– Visst, på något sätt blir ju bilden väldigt talande för det vi har nu. Det blir på något sätt en symbol för allt. Sättet som det kom till på… Okej, det blev inte som vi tänkt oss, det blev inget möte i Norrköping. Hur gör vi nu? Vilken är den bästa, mest effektiva lösningen? Jo, vi åker till Katrineholm för att det är det bästa alternativet – vi behöver inga mötesrum på något kontor.

Den här symboliken funkar extremt bra på många svenskar, men riskerar att bli betydligt mer otydlig för andra. Även om det fågelvägen är rätt nära från Rinkeby till Biltema i Barkarby är det inte särskilt många som åker dit för att handla.

Håkan Sjöstrand inser varåt samtalet rör sig, påbörjar en typ av försvarstal kring landslaget och representation.

– Ska man ha den diskussionen måste man ha rätt angreppslogik. den behöver vara betydligt större. 23 spelare som blir uttagna i en trupp kommer aldrig att kunna vara representativa för en helhet. Det är alldeles för litet urval.

Men har Biltemalandslaget en baksida? Finns det inte en risk att en stor del av Sverige över huvud taget inte begriper vad vi pratar om när vi håller på såhär och refererar till någon typ av folkhemsmentalitet?

– Att alla ska känna sig hemma och delaktiga – det måste vi fånga på annat sätt. Det kan inte vara en fråga som kretsar runt a-landslaget. Sedan när jag hör hur vissa försöker hitta ett läge för att plocka poänger runt landslaget… När jag ser vissa partipopulistiska utspel kopplat till det här – där man tycker och skjuter istället för att ta ansvar för det man själv gör – då kan jag ha synpunkter. Ibland känns det uppriktigt som att vi ska vara det dåliga samvetet för det politiker och andra inte lyckas göra. Ta ansvar istället och leverera. Om fler gjorde det som fotbollen gjorde kan jag lova att det skulle se mycket bättre ut.

i sitter inne på det svenska spelarhotellet och pratar, när en annan gäst plötsligt ropar till på vägen mot hissen.

– Heja, Halmstad! Jag har börjat bli fotbollsintresserad bara för att det är du som blivit kapten.

– Vad roligt! Det är bra. Vi hejar på HBK.

– Jag hade din fru på Träningskompaniet. Hon var en jättebra tränare.

– Det ska jag hälsa henne. Då blir hon glad.

Janne Andersson lyckas på något sätt nicka bekräftande och ruska på huvudet på samma gång.

– Jag är inte skygg – har inga problem att ta offentligheten – men det är konstigt. Just uttrycket ”konstigt” använder jag väldigt ofta – men allt det här är ju konstigt. Att jag är svensk förbundskapten, att främmande människor känner igen mig, att det vi gör och bestämmer påverkar så gott som hela nationen… Det är ju helt galet. Så surrealistiskt.

Vänjer man sig inte då?

– Jag gör nog inte det. Själv lever jag egentligen samma liv som jag gjorde för tre år sedan, men mycket runt omkring mig har ändå blivit helt annorlunda.

Första gången Janne Andersson rent fysiskt klev in och besökte landslagslivet var under EM 2016.

Sedan tidigare hade han och hustrun Ulrika planerat in en semesterresa bland vingårdarna runt Gardasjön i norra Italien. Resan genomfördes som planerat – men på vägen hem stannade de till i Frankrike för att finnas på plats och observera de svenska EM-matcherna.

– Vi hade haft det så lugnt och skönt och idylliskt i den där anonymiteten på vingårdarna – och så plötsligt hoppar det runt galningar i blågula peruker och skriker mitt namn när jag går förbi. Så otroligt märkligt med den kontrasten.

Ett av Janne Anderssons paradcitat är det då han minsann försäkrar att han över huvud taget inte drömmer, eftersom han jobbar.

Det är en sanning med reservation. När han väl trycker på avstängningsknappen på sitt arbetsreglage så ser han ofta till att bli ensam, att försvinna in i sig själv, att… ja, dagdrömma.

– Jag var ganska mycket ensam som barn, tyckte om det. Jag gick ut själv och sköt med en boll, lekte att jag var olika spelare i HBK och landslaget. När jag är hemma i Halmstad nu så tar jag alltid cykeln och drar runt i barndomskvarteren. Jag är ensam, tänker för mig själv hur allt var och hur det nu har blivit… Och just den känslan: ”Fan, jag är förbundskapten nu”. Det är fortfarande svårt att ta in det.

Det låter nästan som en utomkroppslig upplevelse?

– Ja, det är det.

Häromveckan träffade jag din storebror, Ulf. Han berättade att han diagnostiserats som en hypersensitiv person, och att han trodde sig kunna se det i dig också. Känner du igen dig i det?

– Ja, litegrann i beskrivningen. Efter att du hade träffat honom så ringde han faktiskt och berättade om det här, så jag har funderat på det… Och just det här med att nästan ha ett behov av att dra sig undan för att sortera och processa allt, det stämmer ju absolut in på mig. Ensamtiden har alltid varit väldigt viktig för mig, så var det redan som barn. Den värderar jag enormt högt.

Tillsammans med sin storebror brukar Janne Andersson åka ut till travtävlingen Sprintermästaren i Halmstad. Ibland är Björn Hellbergs son Eskil också med, han och Janne Andersson brukade spela på hästar ihop.

– Men det var något år då Eskil hörde av sig då jag bara kände… Nä. ”Ska du ut? Vi sitter där borta i backen”. Och du vet, det är ju 10–15 000 pers på den där tävlingen. ”Jag ska ut, men jag vill inte vara bland människor. Jag vill vara själv”. ”Men du kan ju fan inte vara för dig själv bland 10 000 människor”. Jo, det kan jag visst. Jag bestämmer det för mig själv, och så sluter jag in mig i det. Då var jag tränare för HBK, men jag tog på mig keps och mörka solglasögon och cyklade ut. Två pilsner med, jag satte mig i min brassestol – och då var jag själv bland 10 000. Underbart.

Överfört till fotbollstillvaron är det här en av de allra mest centrala egenskaperna i den framgångsrika tränaren Janne Andersson.

Så stort är inte steget från den övergivna parkeringen i Katrineholm till den hysteriska inramningen runt en VM-match. I alla fall inte när Janne Andersson bestämmer sig för att det inte ska vara det.

Då sluter han bara kupan runt sig, stänger omvärlden ute och fattar de beslut som behöver fattas.

– Lite så. Och där är jag ju helt sjuk. När jag tittar på matcher i efterhand har jag ju inte tagit in någonting över huvud taget från allt det som pågått runt omkring planen. Jag är bara precis, just här – det som är där borta finns inte. Och det är nog ett av skälen till att jag har överlevt så länge som jag har gjort, att jag inte inser hur viktigt och hur stort allt det här kan vara.

nnan vi lämnar Katrineholm har vi en sak kvar att reda ut, en uppgift som det vore direkt oansvarigt gentemot eftervärlden att inte kontrollera.

Securitas-vakten Stefan Blomkvist körde bort Janne Andersson och Håkan Sjöstrand från Biltema-parkeringen innan de var helt och fullständigt klara för kvällen. Så de gjorde ju ett stopp till, bara på andra sidan vägen.

– Janne har hävdat att vi fortsatte till Willys parkering, men senast idag tog jag tag i honom och påpekade att det egentligen var vid ICA vi stannade. Men sanningen är nog att ingen av oss har haft rätt.

Håkan Sjöstrand blinkar vänster, svänger in och avtäcker sitt avslöjande.

– Sanningen är att det var här vi ställde oss: på Matpiratens parkering.

Närmare en brottsplatsundersökning än såhär har ingen av oss varit tidigare. Någonstans kände Håkan Sjöstrand själv att den där marskvällen 2016 var värd att dokumentera, så alldeles innan de två männen åkte åt varsitt håll tog han en bild på Janne Andersson ståendes mellan de regnvåta bilarna.

Nu är den bilden vårt främsta bevismaterial i jakten på att hitta exakt rätt parkeringsficka. Håkan Sjöstrand klickar fram den på sin bärbara dator, så att vi kan jämföra skyltar och lyktstolpar i bakgrunden.

Innan han hittar rätt klickar han sig förbi en annan bild från en annan förhandling, ett fotografi av en skylt med texten: ”Bollspel förbjudet”.

– Det där var utanför Peter Gerhardsson, när jag skulle ner till honom och Göteborg och skriva kontrakt. Då blev jag orolig. Där han bor sitter den här skylten. Det tog jag upp med honom. Förbundskapten och bollspel förbjudet? Jag menar… vafan.

Vidare i bildmappen på datorn. En bild av en nästan 15 år yngre Håkan Sjöstrand dyker upp, den gången fullt uppklädd i blågult fotbollsställ utanför en arena.

– Det här är utanför Hollands-matchen under EM 2004. Mellan 2000 och 2012 åkte jag alltid på alla mästerskap i full matchdräkt; tröja, shorts, strumpor och bollskor. Den här gången fick min fru också lov att göra det. Vi intog Arlanda på det här sättet.

Okej för matchtröja, men… Bollskor?

– Ska man göra något så ska man göra det ordentligt, fullt ut. Annars låter jag bli. När jag intervjuades för det här jobbet hade Karl-Erik hört talas om det – och han ställde faktiskt den frågan. ”Det kanske inte är så lämpligt att du gör det nu”.

Om Håkan Sjöstrand lyssnade på sin nya chef? Nja, lite både och.

– Till bara för ett tag sedan hade jag alltid matchstället under min kostym på matcherna, med fotbollsstrumpor och allt.

Hade inget oförutsett inträffat hade Håkan Sjöstrand smugit på sig matchstället under kostymen vid VM-matcherna också. Men nu var det ju det där med att blindtarmen sprack häromåret, och att konsekvenserna riskerade att bli så allvarliga att han tvingades till en akut operation mindre än två dygn före EM-playoffet mot Danmark.

– Den operationen var både ganska komplex och ganska plötslig, så jag fick inte med mig matchstället till sjukhuset. Och sedan åkte jag direkt från operationssalen till Friends.

Och var orolig för att du förstört allt när du inte kunde fullfölja ditt skrock?!

– Exakt så. Jag var övertygad om att vi skulle förlora när jag inte hade matchställ. Men det gick ju bra ändå, och sedan dess har jag faktiskt kunnat släppa det där.

Till sist hittar vi rätt bild i datorn, kan jämföra oss fram till exakt den parkeringsplats utanför Matpiraten där en väldigt egenartad svensk fotbollskväll nådde sitt slut.

Borde inte platsen markeras med någon liten plakett eller något? Jodå, det enas vi om.

– Utan att skämta kan jag väl tycka att de borde göra något av det här. Så många kulturminnesmärken kan det väl inte finnas i Katrineholm?!

Du vet väl att Lasse Lagerbäck också är född här?

– Är han?! Det hade jag inte en aning om.

Om inte saken redan var avgjord så blir den det här. Håkan Sjöstrand känner sig manad att göra en utfästelse.

– Katrineholm måste ta vara på sin betydelse för svensk fotboll. Parkeringsfickan utanför Biltema måste ju målas blågul. Om de inte gör det så får jag väl ta med mig Janne, och så åker vi hit med ett par färgburkar och så gör vi det själva.