En chef är ingen chef – men fem chefer är en en vana, ett arv, en fostran.

Kanske är Janne Andersson född till förbundskapten.

Kanske blev han det i huset i Söndrum som ingen lämnar utan att vara en ledare.

/SÖNDRUM, HALMSTAD/

Det ser kanske inte ut att vara något särskilt med det – men det här är alltså huset som fostrar chefer.

Ett L-format kedjehus i vitt tegel, inramat av en kortsnaggad gräsmatta och en uppsättning välansade thujahäckar. En tyst genomfartsgata i Söndrum, där föräldrarna som först flyttade in på 1960-talet har blivit pensionärer och nu gradvis håller på att ersättas av nya barnfamiljer. Havsstranden ut mot Kategatt ligger bara några hundra meter bort, centrala Halmstad knappt fyra kilometer härifrån.

På den vita brevlådan vid uppfarten står en lapp med namnet ”Andersson”. Här växte Sveriges förbundskapten upp, tillsammans med sina fyra syskon.

De var en ovanligt stor familj, som blev en ovanligt framgångsrik familj. Barnen valde visserligen olika vägar genom livet – men alla har de landat på olika sorters ledarpositioner, alla blev de någon sorts chefer.

Mamman bor fortfarande kvar. Gunni Andersson är 84 år, och alltjämt påtagligt aktiv. Hon bakar bröd, hon går långa skogspromenader med hunden Rasmus och hon uppskattade sannerligen inte när mellansonen en gång refererade till sin ”gamla mamma” i Sportspegeln. Nu ber hon om ursäkt för att hon är ”svitt”.

– Ni får ta mig som jag är, jag har precis kommit in ifrån trädgården. Nu i eftermiddags har jag lukat alltihopa.

I tamburen hänger några familjeporträtt och en inramad löpsedel från säsongen då IFK Norrköping vann SM-guld. Skor och ytterkläder är uppställda och upphängda i prydliga rader. Jag frågar när familjen först flyttade in i huset, och det är inte så att Gunni Andersson famlar med svaret.

– 1963, den 15 november. Jan var 14 månader.

Klara besked, ordning och reda. Nere i den 55 kvadratmeter stora gillestugan är alltjämt hushållsekonomin insorterad i strama rader av pärmar, precis som den alltid har varit. Halvvägs ner för trappan hänger en träspatel på vävtapeten: ”Vad som än händer, blott en dag i sänder”.

Själv arbetade Gunni Andersson som postexpeditör – ett yrke som inte längre finns – men slutade då mellansonen var nyfödd och flyttlasset gick hit till Söndrum.

Familjen skulle få fem barn. Så var det bestämt. Någon behövde vara hemma och ta hem om dem.

– Min man sa alltid att vi hade så fina barn tack vare att jag hade varit hemma hos dem och fostrat dem. Han gav mig cred för det. Jag har alltid sagt att jag vill fostra mina barn så att de klarar sig när de blir vuxna, så det har ju inte varit så mycket dalt och sånt. Det har det inte.

lf Andersson är inte den ängsliga typen. När han möter upp på mytomspunna Möllevångstorget i Malmö så kommer han på en så kallad Christiania-cykel – en trehjulig lådvariant importerad direkt från den danska fristaden – smyckad med ett klistermärke från Ultras St. Pauli.

Han har på sig en huvtröja med Hammarbys klubbmärke, och det dröjer inte mer än två minuter innan han blir hotad.

Vi går förbi Ölkaféet på Södra Skolgatan – ett av MFF-anhängarnas klassiska samlingsställen – då en uppjagad man i 30-årsåldern skriker åt honom:

– Ta av dig tröjan, mannen!

Mest i förbifarten ropar Ulf Andersson tillbaka:

– Vilka leder Allsvenskan?

Någon vidare effekt blir det inte. Killen på uteserveringen är inte ute efter att slänga lite käft sådär supportrar emellan, utan tänker dra det hela längre än så.

– Stick från staden! Jag menar allvar!

Ulf Andersson skakar på huvudet, vi knallar vidare till en annan restaurang och han berättar om sin dag. Timmen tidigare har han träffat en dansk nycirkusartist, gemensamt planerat ett nummer som går ut på att akrobaten ska hänga från en kran i hamnen.

Sedan ett drygt år tillbaka är han inte längre chef över Halmstads teater, men han håller fortfarande i Internationella Gatuteaterfestivalen i staden som konstnärlig ledare. Familjen Anderssons storebror har hunnit bli 60 år gammal nu, men är alltjämt både okammad och okuvad med yviga gester och spetsiga formuleringar.

– När vi var små tog jag hand om Janne mycket, hade med honom överallt. Janne brukar säga att han såg hur jag gjorde – och sedan visste han hur han i alla fall inte skulle göra.

Redan som sjuåring rymde Ulf Andersson hemifrån, cyklade tillbaka in till farmor och farfar i centrala Halmstad. Då hade familjen bott i det nybyggda huset ute i Söndrum i ett knappt år, och det var något som nästan kröp i kroppen på gossen utan att han riktigt kunna sätta fingret på varför han inte kände sig hemma där.

– Alla de här villasamhällena som dök upp i Sverige på 1950- och 1960-talen var ju likadana – och helt historielösa. När man gick ut i dem så gick man bara rakt ut i en stor tomhet.

Direkt efter gymnasiet flyttade Ulf Andersson hemifrån. Han blev vegetarian och syndikalist – 42 år senare är han det fortfarande – och satt i fängelse för vapenvägran.

Vid det laget hade han hittat sin egen bana genom livet, upptäckt kulturen i allmänhet och teatern i synnerhet.

– Jag hade en lärare som var pensionerad litteraturdocent. Han skulle läsa Gunnar Ekelöf, och sa: ”Det är så bra att jag måste stå på en stol”. Och jag bara… Shit… Sedan gick jag till biblioteket och läste Ekelöf i flera dagar, och det har betytt jättemycket för mig. Likadant när jag kom hem från skolan, slog på radion och slogs av en stor, fet saxofon. Charlie Parker. Jag bara stirrade som förstenad… Vafan är det här? Och när jag såg min första Federico Fellini-film, ”Roma”, där de bara kör motorcykel runt, runt i slutet. Wow, kan man göra film såhär…?! Det var brytpunkter där saker och ting förändrades.

• Hade Janne också sådana?

– Det var väl när han stötte på Bengan Johansson, som jag personligen inte tyckte om då. Det var på den tiden då han var gymnastiklärare och bara favoriserade de som redan var bra på idrott. I min klass var vi intresserade av musik och teater, så han gillade inte oss. Men Janne tyckte om honom, så det var ett vägskäl som förde honom och mig åt olika håll. Han stannade kvar inom idrotten. Jag tog en annan riktning.

önerna gjorde sig namn inom fotboll och scenkonst, medan döttrarna valde vård och omsorg. Chefer blev de i alla fall allihopa.

Som i en Tjechov-pjäs sitter nu tre systrar i en solig trädgård i Halmstad och reflekterar över hur allt blev som det blev. Alla bor de kvar i närområdet, inom några kilometer från både varandra och föräldrahemmet.

– Pojkar fick göra som de ville, flickor fick inget göra.

Storasyster Bodil ler. Hon är 58 år nu, näst äldst i syskonskaran, men upplevde aldrig samma manöverutrymme och upptäckartörst som sin äldre bror. I dag är hon chef inom äldreomsorgen på Halmstad kommun, och har varit det i 27 år.

Hennes två småsystrar är båda i färd med att byta chefsjobb. Mellansyrran Eva, 51, ska bli verksamhetschef för de som jobbar med personer med arbetsnedsättningar i Varberg. Minstingen Åsa, 48, ska bli avdelningschef för arbetet gentemot funktionshinder inom Båstad kommun.

– Jag har funderat mycket på det här med att vi alla är chefer, och någonstans tänker jag väl att det inte är särskilt konstigt med tanke på hur vi är fostrade. Vi hade en uppväxt där det var väldigt tydligt hur saker och ting minsann skulle vara. Vi fick en sorts socialt omhändertagande hemifrån, ett engagemang för andra och en vilja att vara med och påverka. Och ett väldigt starkt driv.

Det är hemma hos Åsa vi befinner oss, och det är hon som reflekterar och berättar om hur mannen hon gift sig med ser på familjen Andersson utifrån.

– Ibland skojar jag om att vi är lite störda, och min man brukar säga att vi har någon gen som andra saknar. Han säger att om någon ställer upp 100 människor och ber dem om hjälp för att ordna något – då kommer vi fem syskon vara de som direkt kliver fram och ser till att det blir gjort. Det ligger nog något i det.

Tillsammans går systrarna igenom nyckeldelar av barndomen. Genomgående refererar de till ”far” och ”mor” snarare än att använda någon annan benämning.

Far som var redovisningschef på Blå Band, ordförande i fotbollsklubben och kamrer inom kyrkan, som fyllde arbetshörnan i gillestugan med långa rader av noggrant katalogiserade pärmar.

Mor som organiserade och strukturerade hemmalivet, som alltid serverade fisk den ena dagen och kött den andra enligt ett osvikligt schema.

De många barnen och de tajta marginalerna. Jakten på röda prislappar i butikerna. Behovet av att tidigt både bidra till hushållet och att ta eget ansvar.

Den självklara introduktionen till föreningslivet – där Alets IK var det obligatoriska valet för alla som provade på fotboll – och kyrkorörelsen.

”Gud som haver barnen kär” och ”Tryggare kan ingen vara” som vaggvisor varje kväll. Insamlingar och hjälpresor till människorna bakom den sönderfallande järnridån i Polen och Rumänien.

– Allt det där tog vi med oss, och är det något som alla skulle säga om oss så är det nog att vi är ordentliga och pålitliga. Säger vi att vi ska göra något så gör vi det.

Eva Andersson summerar vidare:

– Vi är envisa, drivna, inriktade på att göra och prestera. Vi försöker lösa saker och fixa dem. Och vi har alla ett genuint människointresse. Vi bryr oss om vilka andra människor är och vad de gör, vilka de är och hur de fungerar, hur man kan ta till vara på dem och utveckla dem. Jag tror att det här är saker som vi alla har gemensamt – och egentligen fungerar det väl för att sammanfatta Janne som tränare och ledare. Jag tror att det är ungefär detta som gör honom framgångsrik.

lötsligt dunkar det till på restaurangrutan i Malmö. Det är inte någon knackning, utan betydligt mer påträngande än så.

Ulf Andersson tittar ut, och ser omedelbart att den aggressiva mannen från Ölkaféet tydligen inte har givit upp. Nu signalerar han att det är dags att komma ut, dags att göra upp.

– Nu vill han slåss också… Jaha.

• Brukar det vara såhär?

– Aldrig, tvärtom. I Malmö finns det jättemånga hammarbyare.

Trots uppväxten har Ulf Andersson aldrig gillat Halmstad BK. Han var fortfarande fri från elitfotbollslojaliteter när han gav sig in i en teatervärld ”full av hammarbyare”.

– Jag gjorde en pjäs om medeltiden med en av de mer fanatiska, då skådespelaren ställde sig upp och sjöng en Hammarby-sång mitt under ett gästabud.

• Vad tycker Janne om det då?

– Han är ju smygbajare, vet du inte det?! Hans fru är hammarbyare, tror jag.

En stor del av livet har Ulf Andersson bott utomlands – haft adresser i såväl Paris som i Kaliningrad – och på senare år har han tillbringat en hel del tid i Hamburg, runt outsiderklubben St. Pauli. Han tilltalas av deras sociala positionering, av deras tankar om antikommersialism och inkludering.

– Det är rent ideologiskt. Hela stadsdelen runt arenan är som en blandning av Christiania och Paris på 1950-talet. Och så gillar jag ju den gamla klubbpresidenten Littmann, en bög som har teaterklubb på Reeperbahn.

Under en ganska lång stund pratar Ulf Andersson på om fotbollen som kulturell kraft, om hur en klubb kan vara en mittpunkt för ett helt samhälle. Det är inte den typen av resonemang han brukar föra inför sin lillebror.

– Han är inte intresserad av att titta på fotboll om inte resultatet betyder något för honom. Jag kan åka ut på landsbygden och titta på exempelvis Lövestad i Division sex bara för att det är kul. Där finns farfar och sonsonen som gått för att titta på när pappa spelar, där finns byaoriginalet med en kasse öl som han har köpt i Danmark, där finns den överåriga spelaren som var byns stolthet för 15 år sedan… Men skönheten i det ser inte Janne. Inte alls. Fotboll är fotboll för honom. Ibland klagade jag: ”Den där jävla Lagerbäck, han är ju för tråkig, hans fotboll är ju inte ens värd att titta på”. Då sa Janne bara: ”Titta på resultaten, titta på statistiken”.

• Det är en tydlig skillnad mellan er?

– Ja. Janne har vinnarskalle, det har jag aldrig haft. Han är enbart resultatinriktad, och det är det som är hans framgång. Han är ju tokig, hemsk. Vi kan inte spela sällskapsspel utan att han får vinna, annars börjar han skrika och förstör hela kvällen. Jag har alltid varit lite mer lullig: ”Skit i det, det ordnar sig”. Han säger att han blivit bättre, men det vet jag inte. Men han har ju gjort karriär på det där.

Ulf Andersson berättar om när han först utsågs till chef på Halmstads teater, och lillbrorsan kom förbi för att hälsa på och hämta ett par biljetter till en av döttrarna.

– Så kom han in där på mitt kontor, sjönk ner i besöksfåtöljen och tittade på mig: ”Det här är fan inte klokt”. Han bara skakade på huvudet.

• Han begrep inte att en flummare som du kunde vara chef…?

– Det fick inte han in i huvudet överhuvudtaget. Janne är ju såhär, att ifall han sätter sig ner för att äta så måste han lägga allt på bordet symmetriskt. Han är ordningsmaniac, och det är inte jag. Jag gillar tanken på att skapa något ur kaos, medan Janne hatar kaos.

är Janne Andersson hälsar på hemma hos sin lillasyster Åsa? Då inleds varje dag med en rejäl genomgång av vad som ska ske och hur det ska gå till.

– Vi måste alltid ha ett morgonmöte: ”Vad ska vi göra idag? Vi ska hinna träna och det ska grillas korv. Hur organiserar vi det?”. Och så ställer han upp sin dator på köksbordet, synkroniserar den med papperskalendern och alla sina små lappar.

Skrattet går inte att hålla borta.

– Om han går på toaletten är det så roligt att driva lite med honom, att skriva till något i kalendern eller flytta lite på lapparna… Ojojoj.

När de ser förbundskaptenen så känner systrarna igen sin bror. Det är inte så att han har en yrkespersona och ett privat jag, utan det man ser och hör av fotbollstränaren är också det man får av människan.

I fjol tvingades hans storasyster Bodil gå igenom en allvarlig operation. När Janne Andersson skulle orientera sig kring sjukdomsläget så lät det ungefär som om han skulle uppdatera sig kring en skadad spelares rehabilitering.

– Han ringde innan jag ens hann hem från sjukhuset efter den första kontrollen, han ville känna att han hade koll på läget. ”Vad händer nu och hur ser det ut och vad är planen?”.

Det är såklart inte så att Janne Andersson är känslokall – alla vittnar om en genuin omtänksamhet – men hans grundläge är att vara lösningsinriktad snarare än något annat.

– Ofta krävs det ju att det är något ganska allvarligt för att han ska ringa. Han är ju inte såhär vardagssocial, så vi sms:ar mest. ”Ja”. ”Nej”. ”Tack”. Tummen upp-symbolen. Är något riktigt, riktigt bra så blir det flera tummar.

För en utomstående så framstår mellansystern Eva som den som är allra mest lik Janne Andersson, både till utseendet och intressena.

Det är hon som uppskattar dataskyddsförordningen GDPR, eftersom den ger nygammal relevans till hennes förkärlek för pärmar. Det är hon som inspirerat hemtjänstpersonalen i Markaryd genom att dra paralleller till Zlatans uppbackningsspelare och Malmö FF:s utvecklingsarbete.

Det var hon som blev – och förblev – idrottstjejen i familjen.

– Från det att jag var liten var jag alltid med Janne – bara jag inte grät. Och aldrig någonsin att jag gjorde det.

Och jodå, det var ju Eva Anderssons flicklag som gav Janne Andersson sitt allra första tränaruppdrag. Hon och hennes lagkamrater var 13-14 år gamla, han var 18.

– Det var ganska hårt, verkligen inget beröm i överflöd. Han ville ju inte ge mig några fördelar, utan det blev snarare tuffare för mig. Han kunde gott ha berömt mig någon gång.

För Eva Andersson blev karriären kort men intensiv. Det gick bara två år från hennes första organiserade träning – under Janne – till det att hon flyttade till fotbollsgymnasiet i Borås.

Sedan hann det bli några flicklandskamper, innan allt tog slut redan i 20-årsåldern.

– Jag blev nedsparkad, fick problem med ryggen. Men jag hade ändå inte det där sista som krävdes, den där nästan galna viljan. Så jag blev tränare själv i stället, slutade i Laholm så sent som för ett och ett halvt år sedan.

• Hur reagerade dina föräldrar när du först började satsa på fotbollen?

– De var alltid positiva, men ska jag vara ärlig så var nog det knutet till att jag var ganska duktig och framstående. Far var ju väldigt, väldigt, väldigt fotbollsintresserad, och det var hans stora sorg i livet att han inte själv kunde spela. Och visst fanns det något i att han önskade att någon av oss skulle uppnå hans egen dröm.

alvannan timme har passerat nere i Malmö, och nu bankas det återigen på restaurangfönstret. Den här gången visar den våldstörstande figuren utanför upp en handskriven lapp: ”Kom ut! Vi väntar!”.

Ulf Andersson pustar trött. Det är inte så att han aldrig har slagits i sitt liv, men det var i en annan tid, av andra orsaker.

– I skolan hamnade jag i slagsmål flera gånger för att försvara min farsa. Man fick mycket skit för det där.

Olle Andersson finns inte längre med dem – han gick bort redan våren 2000 – men hans karaktär, hans personlighet och hans missbildning har påverkat hela familjen på ett sätt som aldrig kommer att lämna dem.

Familjefadern led av Engelska sjukan, utvecklade puckelrygg.

– Han fick väl det i tio, tolvårsåldern. Det var väl undernäring och så, och även om han lärde sig leva med det så led han mycket av det där. Och i familjebilden fanns det med hela tiden.

Ulf Andersson kliar sig i skägget, skjuter solglasögonen högre upp i håret.

– Farmor överlevde farsan, och hade väl någon sorts skuldgrej hela livet, att det var hennes fel. Men både mina far- och morföräldrar kom från skitfattiga, eländiga förhållanden. Jag har hört fruktansvärda historier, som när mormor såg sin egen pappa bli ihjälsparkad av en häst. Och när farmor och farfar skulle flytta från Värnamo till Halmstad så genomförde de flytten på cykel. De två jobbade hemma hos rika människor, kokade och städade och fixade.

Istället för att bli fotbollsspelare blev Olle Andersson först lagledare och sedan ordförande för Alets IK i nästan 20 år. Där var han inte bara accepterad, utan högt skattad och värderad.

– Egentligen var Astrio vår lokala förening, men för oss var det ju alltid: ”Spelar ni med Astrio så får ni bo i garaget”. Gemenskapen inom fotbollen betydde så oerhört mycket för honom. Annars ville han inte gärna vara i folksamlingar, gick aldrig på föräldramöten, drog sig undan lite.

Ulf Andersson blir tyst en liten stund, men skrattar sedan kärvänligt.

– Knappt ens 1,65 lång, men en rolig, underfundig och kreativ människa. Väldigt smart och intelligent. Och på något sätt måste han väl ha varit jävligt charmig som hittade morsan – en stor rödhårig kommandora till kvinna – som han skaffade fem barn med. Det måste ha varit en jävla stuns i gubben.

Till skillnad från många andra män ur sin generation snålade inte Olle Andersson med ömhet och beröm. På sitt kontor tapetserade han väggarna med klipp och fotografier som skildrade allt som barnen varit med om och uträttat.

– Han skulle skryta med oss överallt. När jag skulle gå på skoldans sa farsan: ”Nu får du akta dig ikväll, för du är så snygg att alla kommer att uppvakta dig”. Det var den attityden han hade till oss, och det är också uppfostran och pedagogik.

På sitt sätt bidrog Olle Andersson till att fylla sina barn med en grundtrygghet och ett naturligt självförtroende, en halvt omedveten metod som Ulf Andersson nu även ser sin lillebror instinktivt använda sig av.

– Janne behärskar också det där. Han kan få människor att känna sig bättre än vad de egentligen är – och då blir de också det.

tt rakt och tydligt särskilja vad som är arv från vad som är miljö går såklart inte. Hela familjen Andersson är överens om att deras inre driv är en central beståndsdel i deras gemensamma karaktär – men i vilken utsträckning är det medfött och genetiskt, och till hur stor del är det något som skapades och utvecklades under barndomen?

Systrarna funderar högt, testar tankar mellan varandra, väger betydelsen av att deras pappa berövats på möjligheter som var självklara för andra.

– Visst är det något, det här med att han själv inte kunde…? Att det blev förväntningar och förhoppningar på oss.

Eva Andersson tar vid där Åsas tankespår svävar iväg i luften.

– Den här puckelryggen innebar att far ibland förminskade sig själv – han kände nog sig lite mindre värd ibland – och att han istället sökte prestation på andra sätt. Och det lades väl lite över på oss. Det har alltid varit oerhört viktigt att sköta sig och göra gott ifrån sig.

Storasyster Bodil stämmer in:

– Han hade väldigt stora komplex, fick för sig att folk tittade och nedvärderade honom. Men eftersom han då kanske hade dåligt självförtroende och dålig självkänsla så blev det ännu viktigare att göra det han gjorde riktigt, riktigt bra. Det tror jag har smittat oss. Far ville verkligen att vi skulle uträtta saker, och han blev väldigt glad när det gick bra. Och ja, vi har alltid varit en högpresterande familj.

I en rad av handlingskraftiga och välartade mönsterbarn – nåja – skiljde faktiskt mellansonen tidigt ut sig, både i hur han uppförde sig och hur han behandlades.

– Janne har väl alltid varit den mest ordentliga och mest diplomatiska i familjen. Väldigt, väldigt skötsam, säger Eva.

Tydligen finns det en bild från Janne Anderssons mellersta tonår, då hans engagemang i internationella barnbyar tagit honom till Italien. Långt blont hår, folkdräkt och en nästan korgosseaktig uppsyn.

– Men han kräktes väl ner sin kostym?!

Någon måtta på det rosenskimrande skönmålandet får det väl ändå vara?! Bodil bekräftar sin egen minnesbild.

– En mörkblå sammetskavaj, det var det. Den låg bestämt i tvättstugan. Men det var nog det enda.

Nej, någon rebell blev det aldrig av Janne Andersson. Trots att hon själv var betydligt yngre minns Åsa hur hon upplevde att han tycktes ha någon sorts frikort där hemma.

– Janne gjorde aldrig någon tonårsrevolt. Han behövde inte. Vad han än gjorde sa mor: ”Nej, inte lilla Janne”.

ere i Malmö skrockar Ulf Andersson belåtet när beskrivningen av Janne som familjens guldgosse kommer på tal.

– Han har aldrig protesterat, utan bara varit ordentlig och snäll och lydig. Och så blev han ju också favoriserad, bortfjäskad, privilegierad. Han fick åka på språkresor och sånt.

• Hur gammal var han när du själv flyttade ut? 13, 14…?

– Ja, och när jag väl kommit hemifrån sket jag ju i honom. Sedan dök han mest bara upp när han ville att jag skulle köpa ut på Systembolaget. Han hade en kompis med bil, så då skulle jag fylla det bagaget med öl.

Utanför restaurangfönstret har lugnet äntligen sänkt sig, Ulf Andersson kan låta blicken svepa över vägen utan att utmanas på någon sorts tvekamp.

– Medan vi suttit här har jag räknat av antalet målade streck i gatan, antalet fönster i husen, antalet blommor i de olika rabatterna, färger på bilarna som kört förbi…

Någon gång i ungdomen var det en läkare som ställde diagnos på Ulf Andersson som en så kallat hypersensitiv person. Det är frågan om ett karaktärsdrag snarare än någon sorts sjukdom, och påverkar olika människor på olika sätt.

– En HSP-person tar in fler intryck och tänker över dem, lägger märke till detaljer och har överhuvudtaget ett känsligare nervsystem. Vi är ofta mer omtänksamma och empatiska, självständiga och kreativa. Och kanske är det ett släktdrag…?!

Än så länge har faktiskt inte Ulf Andersson pratat med sin lillebror om saken, men han reagerade nyligen när Janne Andersson berättade i radion om hur han liksom räknar bokstäver i ord mitt under pågående samtal.

Och han känner starkt igen sig i behovet av att då och då dra sig undan från alla intryck, att skärma av sig med en ensampromenad och en ljudbok.

– Det är en detalj i våra beteenden som nog är en verksam anledning till att vi blivit chefer.

• Något mer som slår dig?

– Ingmar Bergman har sagt: ”Den dåliga konstnären pratar om sina projekt, den goda genomför dem”. Och där ligger det någonstans. Ingen av oss skulle stå ut med att bara prata om hur bra HBK skulle kunna bli eller hur bra teater det skulle gå att göra – utan vi gör det. Vi är doers, utförare.

Varför blir man som man blir? Det är vindlande svårt att svara på, men alla försök behöver nog innehålla både det individuellt specifika och det allmängiltigt generella.

– Hela den traditionen och den tiden då växte vi upp, den genomsyrar ju också allt. Vi är de sista som växte upp i resterna av det svenska folkhemmet, där man fick lära sig att tänka på andra innan man tänker på sig själv. Och det hänger ihop. Jag har ju till och med läst att det Janne ägnar sig åt kallas ”Folkhemsfotboll”.

Om det är ett positivt eller negativt omdöme? Det beror givetvis både på vem du frågar, och när du gör det.

– En gång var Janne hemma hos mig i Halmstad, vi satt och drack en whiskey. Han tittade på mig med något hopplöst i blicken och sa: ”Spelarna i HBK skäller ut mig för att de tycker att jag pratar som en sosse”.

Väldigt mycket av det Ulf Andersson själv gör och säger genomsyras av hans ideologiska grundhållning. Innan brorsan blev förbundskapten gjorde han nästan en poäng av att strunta i landslagsfotbollen.

– Jag brukar citera Arne Anka: ”Nationalstaten är endast en administrativ yta”. Jag tycker till och med att det kan vara något sinnessjukt med den här nationalismen som drivs runt ett landslag, men… Ibland får man ju lov att tänka om. När Janne blev förbundskapten fick jag ändå lov att inse att det är det främsta jobbet som finns inom fotbollen i Sverige. Jag är både glad och stolt över att han har det.

Det är aldrig för sent att tänka om, att ändra sig. När Janne Andersson först ringde och berättade om sitt nya jobberbjudande reagerade hans storebror med förvåning.

– Jag utgick ifrån att han var helt ointresserad: ”Du har ju alltid sagt att du inte vill, att du vill ha en vardag där du har ett omklädningsrum att gå till varje dag”. Och han bara: ”Jojo. Men vafan ska jag göra…? Jag får ju ändra mig”. Okej, då sa jag bara: ”Lova mig en sak: Ta inte med Zlatan”. Visst, han är jätteduktig, men han är också en lagförstörare.

• Vad sa Janne då?

– Han bara skrattade.

en 18 juni kommer Jan Olof Andersson från Eketångavägen i Söndrum att leda det svenska representationslaget på den nybyggda jättearenan i Nizjnij Novgorod vid VM-premiären mot Sydkorea.

Vare sig hans mamma eller något av de fyra syskonen kommer att vara på plats.

De vågar helt enkelt inte. Det finns en del andra logistiska hinder i vägen också, men det som avgör saken är familjens gemensamma flygrädsla.

– Det är det Anderssonska kontrollbehovet. Hade vi bara fått flyga planen själva så hade det gått jättebra.

Eva Andersson gjorde verkligen ett försök att komma runt problemet, men strandade någonstans i det glesa vitryska järnvägsnätet.

– Till Sotji skulle det ta 68 timmar med tåg, enkel väg. Men jag måste verkligen göra något åt det här, för det är så dumt att missa detta, att inte ta sig till Ryssland för att jag är för flygrädd. För mig som fotbollsmänniska, att se honom där… Det är helt surrealistiskt. Jag tänker på det varje gång. Det är obegripligt, helt galet, overkligt. Det är så stort.

Det får lov att bli tv:n istället, eller radion för dem som nu inte klarar av att titta. Äldsta systern Bodil är den enda som aldrig ens provat på fotboll, och kanske just därför den allra mest emotionellt engagerade.

– Sista kvalmatchen mot Italien var bland det värsta jag varit med om. Vi har inte en massa konstiga kanaler hemma, men min svåger och svägerska bor bara en bit bort. Bara första halvlek… Jag vet inte hur många gånger jag flydde ut i köket för att jag inte klarade av att titta. Sedan när det blev paus sa jag bara: ”Jag går hem. Jag fixar inte detta, jag kan bara inte”. Av någon anledning klarar jag radion lite bättre, så jag gick hem och satte mig ensam i mitt eget kök. Jag hade så, så ont i magen. Men sedan när det gick vägen… Tårarna bara rann och i min ensamhet skrattade jag och skrek om vartannat tillsammans med Christian Olsson på Radiosporten. Så vansinnigt roligt.

Så länge bara matcherna spelas i Sverige så brukar så gott som hela familjen vara på plats. Om 84-åriga mamma Gunni följer med? Det kan ni skriva upp att hon gör.

– När vi var på matchen mot Luxemburg satt mor bara och skrek: ”Nämen, det här är inte sant! Ännu fler mål – nu får det väl vara slut snart?! Kan det vara såhär?”. Och när Norrköping vunnit guld nere i Malmö var mor riktigt uppvarvad. På vägen hem satt hon och tryckte såna här löpsedlar mot rutan när vi körde förbi andra bilar.

Hundvakt ska lösas, men Gunni Andersson räknar med att vara på plats i Göteborg när Sverige genrepar mot Peru. Hon ser fram emot det.

– Det brukar vara härlig stämning, och jag tar på mig både tröja och halsduk. Det gör jag när jag tittar på tv här hemma också.

Huset som fostrade chefer är tystare än det brukade vara, men den här eftermiddagen har alla tre döttrarna följt med för att hälsa på. Den snart 15-åriga hunden Rasmus lever upp, jagar runt och gläfser. Gunni Andersson visar ut i den inhägnade trädgården.

– Jag är så glad för den här trädgården. Här har de ju spelat boll och härjat.

• Det ligger fortfarande en fotboll här. Vem använder den?

– Hunden. Men han är så gammal nu, så oftast ligger den bara där. Ibland lufsar han dit och slår till den med nosen, men annars bryr han sig inte. Han går i sina tankar.

I ena hörnet av trädgården står en järnek, och runtom löper de välhållna rabatter som Gunni Andersson ägnat dagen åt att rensa. En tegelmur håller stänger ute ljuden från de förbipasserande bilarna på vägen utanför. Det är en stillsam, fridfull plats.

– När de höll på att bygga huset körde vi ut varenda helg för att se hur långt de hade hunnit. Man håller det så kärt. Jag har så svårt att lämna det, utan vill bo kvar så länge jag någonsin kan.

• För oss fotbollsintresserade är det här redan klassisk mark: Huset som formade en förbundskapten som återuppbyggde ett landslag. Hur känns det för dig?

– Det är ju lite konstigt när man tänker efter. Men som mor tänker man nog lite annorlunda. Förut bodde de så nära, det var bara backen upp där. När Jan och Ulrikas flickor växte upp så var de här så mycket. Och på sätt och viss är det lite tomt nu när både Jan och Ulf har flyttat från staden.

Gunni Andersson tittar på mig, plirar lite med pigga ögon.

– Det kanske inte hade så mycket med fotboll att göra?! Men så kommer det nog alltid att vara för en mor. När jag ser på Jan så ser jag andra saker än alla ni andra ser.