För 6 442 dagar sedan startade de för första gången en fotbollsmatch tillsammans, 18 år senare ska de nu spela VM ihop.

Ola Toivonen och Marcus Berg – två Värmlandspôjkar med samma sorts bakgrund, referenser och erfarenheter?

Inte alls.

Den ena är chefssonen, den självlysande barnstjärnan som fick förbundskaptensögon på sig redan som åttaåring. Den andra är bonnläppens grabb, den undanskymda ädelstenen som var nedgrävd långt ute i barrskogen.

Att de skulle finna varandra med några djupledsvrickningar var allt annat än självklart.

/GULLMOVALLEN, GULLSPÅNG/

Just den här lilla idrottsplatsen är ju redan mytomspunnen.

Det brukar heta att den gav oss en Guldbollenvinnare, att den där maniska vinnarviljan var så stark att Olof Mellberg försökte gömma sig nere i vassdikena bredvid då hans pojklag förlorat på den här mattan.

Men det är inte bara en landslagskapten vi har hämtat här på Gullmovallen – det är faktiskt även ett anfallspar.

Den 22 oktober år 2000 möttes 14-åringarna i Värmlands och Västergötlands distriktslag här. För allra första gången spelade Marcus Berg och Ola Toivonen en riktig fotbollsmatch tillsammans.

Hur det gick? Jotack, det startade hyggligt.

1–0 (2), Ola Toivonen.

2–0 (5), Marcus Berg.

3–0 (15), Marcus Berg.

Snart 18 år har nu passerat sedan den där höstdagen vid Vänerns strand. Zlatan Ibrahimovic har kommit och gått, svensk fotboll har förändrats i grunden – men på vissa sätt är det ändå som att tiden har stått stilla.

Ola Toivonen och Marcus Berg spelar fortfarande fotboll tillsammans, gör fortfarande mål ihop. Det är bara arenorna som vuxit och tröjorna som bytts ut.

en första tränaren som fick tillgång till Marcus Berg och Ola Toivonen samtidigt heter Krister Engström, och var distriktsförbundskapten i Värmland i början av 2000-talet.

Vad han gjorde? Han dunderpetade dem båda.

Tillsammans med 62 andra unga värmlänningar kallades de visserligen in till ett breddläger i lilla Fagerås, men under de träningsdagarna såg inte Krister Engström någonting som övertygade honom.

– Det första vi skulle göra var att spela en turnering i Norge, och jag minns hur vi satt och gick igenom vilka vi skulle ta med oss. Marcus Berg var så liten och tanig, men hade ändå visat lite. Vi tog inte med honom i truppen, men han fick i alla fall stå som reserv.

Det här var långt tidigare än den där matchen i Gullspång, då Krister Engström parade ihop sina blivande landslagsanfallare. Det här var första gången talanger från olika delar av Värmland överhuvudtaget samlades.

Marcus Berg sidsteppades eftersom han var så liten och tanig, på grund av att han inte lyckades springa sig ut ifrån en ganska anonymt undanskymd roll på mittfältet. För Ola Toivonen var både läget och problemet ett annat.

– Ryktet gick redan om att Ola Toivonen var bäst i Värmland i den åldersgruppen – men på våra träningar visade han absolut ingenting. Han ansträngde sig överhuvudtaget inte, utan han var rent ut sagt lat. Det gick bara inte att ta ut honom.

När lägret väl var avslutat satte sig Krister Engström och körde hem till Torsby. Det här var innan han ägde någon mobiltelefon, så under en dryg timme i bilen var han omöjlig att nå.

Så fort han klev innanför sin egen ytterdörr stod däremot hemtelefonen och skrällde.

– Det var Yrjö Toivonen som undrade vad jag sysslade med, hur jag kunde ställa hans grabb utanför truppen. Jag sa som det var, att Ola bara glidit sig igenom hela lägret. ”Men då måste du ju berätta det för killen, så att han vet om att hans plats är i fara”, sa Yrjö.

• Var han förbannad?

– Han var väldigt… tydlig. Ganska skarp i tonläget. Men han var känd för det på den tiden. Det var inte bara jag som fick skäll av honom.

nabbtågen från Stockholm stannar fortfarande sju gånger om dagen, och Yrjö Toivonen möter upp vid Degerfors lilla järnvägsstation.

Äldsta sonen Petter har också följt med – Ola Toivonens tio år äldre storebror – och tillsammans sätter vi oss i bilen för att köra den dryga halvtimmen ner till Gullmovallen i Gullspång. I vindrutan hänger en Toulouse-vimpel.

– Men Ola brukar säga åt mig att ta ner den. Han vill inte att jag ska åka runt och göra reklam för den jävla klubben.

Yrjö Toivonen skrattar gott. Han är en stor, bullrig och hjärtlig man, som gillar att berätta halsbrytande historier från ett händelserikt liv inramat av fotboll.

Det kan vara långt från Degerfors till världen, men så har det aldrig varit för Yrjö Toivonen. Redan på 1960-talet åkte han över till England för att se på fotboll – på den tiden var West Bromwich favoritlaget – och sedan dess har han aldrig slutat.

Jobbet har hjälpt till. Genom yrkeslivet har Yrjö Toivonen haft en rad chefsbefattningar inom olika delar av stålindustrin, och arbetsresorna har ofta gått att kombinera med en match eller tre.

Stål och fotboll, fotboll och stål. Yrjö Toivonen är som Degerfors i koncentrat, en betydelsefull och inflytelserik del av samhället.

Under något år på 1990-talet var han både ordförande för fotbollsklubben och personalchef på bruket. Han hade två av hela bygdens viktigaste befattningar, under en av dess allra mest innehållsrika och avgörande perioder.

Ena året spelade Degerfors IF i Cupvinnarcupen. Andra året hotades stålverket av avveckling.

– Jag minns hur jag satt kvar på jobbet efter att stockholmarna lämnat Degerfors och åkt hem till huvudkontoret… Börsen ringde och frågade vad det betydde att stålverket skulle läggas ner. Då var jag skitnödig, kan jag säga dig. Jävlar anamma. Vad skulle man svara?

Vid den här tiden var Ola Toivonen åtta, nio år gammal, och redan en sådan där grabb som alla på byn visste vem det var. Den hisnande anekdoten om hur Erik Hamrén lade märke till honom redan under VM-sommaren 1994 – det var ju Yrjö Toivonen som både värvade tränaren till Degerfors, och installerade honom i grannvillan på Enbärsvägen – förtjänar fortfarande att återberättas.

– Det räckte att Hamrén såg Ola behandla bollen på gräsmattan bakom huset. ”Sköt om pojken”, sa han, ”för fotboll kan han”.

Ola Toivonen föddes med meriter att brås på. Yrjö gjorde ett par säsonger a-lagsfotboll för Degerfors under Sven-Göran Eriksson och Tord Grip, Petter blev faktiskt värvad från Stora Valla till grekiska storklubben Aris från Thessaloniki.

– Men min proffskarriär var ju… ett påhitt bara. Jag hade aldrig något speciellt. Det var tydligt från första dagen att Ola skulle bli mycket bättre än jag någonsin var.

Det hade sina fördelar med en pappa som var klubbordförande. Som 11-åring var Ola Toivonen maskot på Ennio Tardini-stadion när Degerfors mötte ett Parma med Zola, Asprilla och Brolin. Som 14-åring fick han en sorts praoplats hos Röda Stjärnan i Belgrad.

Men samma år blev han alltså även petad ur distriktslaget.

En kvart efter att vi åkt ur Degerfors passerar vi gränsen mellan Värmland och Västergötland. Det Gullspång där Ola Toivonen och Marcus Berg gjorde sin första match tillsammans ligger på andra sidan landskapsgränsen.

– Att det dröjde ett tag innan han kom med i distriktslaget… När jag hämtade honom i Fagerås efter det där första lägret fattade jag ingenting. Inte uttagen…?! De andra forwardsspelarna var bara såna som kunde springa fort och sparka långt. Jag var fullständigt chockad när jag åkte därifrån.

• Du ringde tydligen upp tränaren och var ganska upprörd.

– Gjorde jag? Det kommer jag inte ihåg.

Det blir snabbt påtagligt att Yrjö Toivonen är en man som med åren vant sig vid en lokal offentlighet. Han har full kontroll över vad han vill berätta och inte vill berätta, och då och då så aktiverar han en sorts samtalsfilter som inte släpper igenom något som helst borde silas bort.

Många andra beskriver Ola Toivonen som en tonåring som kanske tog saker och ting lite för givna, som ibland var lite väl medveten om sin egen status. Hans pappa vill inte kännas vid den bilden, avfärdar den eftertryckligt.

– Det där har blivit mer en skröna. Definitivt.

Tyst i några sekunder, sedan bryter storebror in. Från baksätet känner ändå Petter Toivonen att det finns lite mer att säga i sammanhanget.

– Eftersom han var så bra på fotboll hade han ju hög status bland de i hans egen ålder, på skolan och såhär… Sedan var han längst av alla, lång och blond.

• Vad innebar det?

– Det var inte så att det blev problem med hans jämnåriga, men sånt kan skapa problem med föräldrar i en ort som Degerfors. Så är det fortfarande. Än idag hör jag: ”Nejnejnej, så speciellt är det inte, det är ju inte så att han är ordinarie i landslaget”. Jag har flyttat till Karlskoga nu, och precis samma sak ser jag med hockeyföräldrar där idag: ”Nejnejnej, Tom och Martin Fridén är inte så bra”. Nähä, men de gick precis till Växjö i alla fall.

• Ingen ska växa sig för stor för bygden?

– Precis. ”De är inte bättre än mina pojkar”. Sånt finns ju.

Under hela uppväxten spelade Ola Toivonen med två år äldre lagkamrater, född 1986 i ett lag för 84:or. Yrjö Toivonen tränade laget fram tills det gick över från pojk- till juniorfotboll.

– Då fick Ola ett glapp, hamnade i något slags vakuum. Då skulle han spela med 85:orna, men i Degerfors var det ett urkasst lag. Ändå var Ola tjugonde man där ibland, fick inte ens spela. Det var det socialistiska tänket, alla skulle spela lika mycket. Så han fick ett riktigt mellanår i onödan. Hade Degerfors tagit till vara på honom bättre så hade han debuterat tidigare i a-laget.

• Vad gjorde du då?

– Då förde jag ett jävla liv med styrelser och tränare. Det gjorde jag ju.

är jag kommer hem till Kennet Berg har han de färgfläckiga arbetskläderna på sig. Arbetsdagen är inte ens i närheten av att vara slut, men en hårt slitande målare måste väl kunna ta sig en hederlig kafferast…?!

Numera bor han vid en sjö strax utanför Fagersta, men alla minnen från nästan 30 år med fotbollen i Värmland sitter fortfarande starkt i honom.

– Jag kommer ju ihåg de första gångerna vi stötte på Degerfors med pojkarna… Yrjö skrek och skrämde livet ur alla, både spelare och domare. De har nog aldrig vunnit en gång på ärligt vis, det kan jag säga utan att ljuga. Vi var bättre än dem hela vägen, så jag vet inte varför de hade den där jävla attityden. Men det har ju varit deras taktik, och så är det än idag. Vi tycker att stockholmare är ena riktiga skrikhalsar…

• Och Degerfors är stockholmarna i fotbollens Värmland?

– Värre. De är ju odrägliga.

För oss som tittat på utifrån har det varit lätt att göra tankevurpan där Marcus Berg och Ola Toivonen smälts samman till tvillingsjälar, med samma typ av tänk och mentalitet, format av deras gemensamma värmländska bakgrund.

Så är det inte.

Deras utgångspunkter är alldeles för olika för det, Värmland är alldeles stort. Från Degerfors längst ner i sydöst är det 18 mil upp till Torsby, och i fotbollssammanhang är det faktiskt en resa från centrum till periferi.

Degerfors har sina 29 allsvenska säsonger, sina omsusade fotbollsambassadörer och sitt klassiska Stora Valla. Torsby har faktiskt mer än man kan tro (”Svennis”, Gunder Bengtsson, Mimmi Larsson, Julia Karlenäs och bröderna Berg), men betraktas ändå som de obetydliga kusinerna från landet.

I alla fall är det så Kennet Berg alltid har upplevt det.

När han tränade sina söner bodde de dessutom i Rådom, ytterligare en halvmil in i skogen sett från Torsby. Där fanns kor, får, grisar och höns, och när den stora fotbollsvärlden först knackade på var det ingen som visste ifall den verkligen hade hittat rätt.

– Jag har svårt för att vara i lag med folk som har slips på sig. Jag mår illa, kräks typ direkt.

Kennet Berg berättar om hur agenter började höra av sig när det blev uppenbart att det fanns guld gömt långt där inne i de värmländska barrskogarna.

– Jävla sprättar. Du vet ju hur de håller på och ska fjäska in sig… En kom hit och fällde upp två datorer som han började smattra med. ”Skojar han med mig? Vi kommunicerar ju inte ens. Vafan gör han här?”. Han hade ju ändå åkt flyg upp till Torsby. ”Du smäller igen de där dasslocken och så tar du av dig slipsen och så knäpper du upp knapparna och så lutar du dig tillbaka – jag pratar inte med dig annars”.

• Hur gick det?

– Han tog av sig slipsen. Det slutade med att han berättade sin livs historia, satt och grät framför mig. Jag klädde av honom. Var inte sådär, pröva inte… Jag grejar inte det. Jag är en bonnläpp, och jag förblir en bonnläpp.

Själv kommer Kennet Berg ursprungligen ifrån Malung, ytterligare tio mil högre upp i finnmarkerna. Han identifierar sig med både skogsarbete och skidåkning, en grovarbetare van att bita i när det tar emot.

– Jag gillar underläge, gillar att åka förbi de andra i spåret när det blir uppförsbacke.

Motlut var det gott om under de tidiga fotbollsåren. Så som Kennet Berg berättar historien var de mer eller mindre ensamma mot världen.

Både Marcus Berg och hans storebror Jonatan hade talangen och hungern, men de hade ingen som kunde hjälpa dem och ingenstans att ta vägen. Under de långa vintrarna fick deras pojklag knappt ens några träningstider i inomhushallen inne i Torsby.

– De prövade att stänga ute oss hela tiden. Men när man bor på vischan får man vara lite ihärdig och finurlig. Med en vanlig jävla skyffel skottade jag ut hela straffområdet på Torsby IF:s grusplan. Så körde vi där. Lite sarviga övningar, för jag kunde inte sjuva av hela planen med den där skyffeln. Men de där jävla skitstövlarna på fritidsnämnden körde förbi med traktorn och skrattade. Fyra drag med skopan så hade de tagit halva planen, men nä…

Efter tre år med skyffeln i handen hade Kennet Berg sparat ihop till en fyrhjuling. Skottningen blev lättare efter det, andra typer av svårigheter hängde kvar.

– På ett sätt har det varit pest och pina med de tysta motståndet, men på ett annat sätt är det klart att det är oslagbart. Det föder ju något i en.

Än idag är Kennet Berg besviken på att hans yngsta son aldrig fått något formellt erkännande ifrån Värmlandsidrotten. Någon revansch vill han inte tala om, men varje mål Marcus Berg gör för det svenska landslaget innebär ändå en typ av upprättelse och erkännande.

– De gav Ola något pris på någon idrottsgala för att han varit typ bäst i Värmland. Det stör mig att de aldrig har frågat Marcus – att de bara har frågat om han vill vara prisutdelare. Fuck you. Det är jag riktigt fetbesviken på.

• Varför är det såhär då?

– Byhålan Torsby ska väl inte få upp någon fotbollsspelare – där kan de åka skidor – det ska bara vara Degerfors och Karlstad. Och det där var ju tufft, att alltid bli betraktad som tokarna från skogen. Så mycket man har haft emot sig, det är helt sjukt.

tt anslag på den lilla röda biljettkuren redogör för entrépriserna till Gullspångs IF:s hemmamatcher. Petter Toivonen är inte övertygad.

– 50 spänn?! De spelar ju för fan i femman.

Ett snabbt skak på huvudet, sedan är det som att Petter Toivonen kommer på sig själv.

– Men det är klart, de har Ulf Ottosson som tränare. Han är väl en attraktion i sig.

• Bor ”Otto” kvar i Degerfors fortfarande?

– Jadå, jobbar femskift på bruket. Och är deltidsbrandman. Och så då fotbollstränare vid sidan.

Gullmovallen är en av alla de här svenska idrottsplatserna som både liknar varandra och är fullständigt unika. Vaktmästaren Bertil Arvidsson hälsar välkommen, släpper in oss i klubbhuset där en inramad Olof Mellberg-tavla pryder väggen.

– Farsan var drivande när planen invigdes, 1957. Sedan var han vaktmästare fram till det att han gick i pension. Och nu har det varit jag i 30 år.

• Visste du att det var här som Marcus Berg och Ola Toivonen spelade ihop för första gången?

– Vad säger du…? Här på Gullmovallen? Jävlar du. Nu ska de spela VM tillsammans.

Yrjö Toivonen bekräftar, börjar demonstrera sina encyklopediska kunskaper i lokalfotboll. Så många spelare har representerat både Gullspång och Degerfors. Så såg de lokala styrkeförhållandena ut på 1980-talet. Och eftersom jag frågar – så gick det egentligen i de där pojklagsmatcherna för sisådär 20 år sedan.

– Allra första gången jag träffade på familjen Berg tränade jag Degerfors, och vi var i Säffle på DM-slutspel i futsal. Vi mötte Torsby i första matchen – och vi var jävligt bra.

• Enligt Kennet Berg besegrade ni dem egentligen aldrig.

– Hähä, säger han så? Torsby tyckte också att de var rätt så bra. Men 7–0 i baken fick de den gången.

• Det verkar onekligen som att det finns en del rivalitet mellan er i Degerfors och de i Torsby?

– Du vet… Redan på 1970-talet tränade jag Strömtorp – en liten förort till Degerfors – och Gunder Bengtsson tränade Torsby. Det var riktiga bataljer. Strömtorp hade inte varit i Division fyra på en herrans massa år, men när jag tog över som spelande tränare så vann vi femman. Och som nykomlingar slogs vi sedan med Torsby om seriesegern. Jag kommer ihåg hur vi vann hemmamatchen – seriefinalen – med 2–0. Men sedan tappade vi på slutet. Då var det prestige, kan jag säga dig. Och lite lever det väl kvar i mig.

Det finns ingen anledning att överdriva antagonismen mellan Degerfors och Torsby, mellan familjerna Toivonen och Berg.

I den mån den fanns – och finns – drevs den av föräldragenerationens sportsliga hatkärlek. Sönerna har aldrig haft några problem sinsemellan, och gick från att vara lagkamrater till nära vänner sommaren 2002.

Degerfors IF var aldrig något förstaalternativ för Marcus Berg, men de gjorde ändå ett helhjärtat försök att locka ner honom för att gå fotbollsgymnasiet. Under en dryg vecka bekantade sig därför Marcus Berg med samhället, tränade med Degerfors IF – och bodde hemma hos familjen Toivonen.

– Ända sedan dess har de hängt ihop som ler och långhalm.

De två kamperade ihop både i P18- och U19-landslagen, men alla är överens om att det var i U21-landslaget som deras samarbete verkligen satte sig på en högre nivå.

En nyckelmatch spelades den 14 november 2006 på Österås IP i Hässleholm. Den nya upplagan av U21-landslaget tog ett första avstamp mot hemma-EM, men blev fullständigt utspelat av ett skickligt franskt lag med Hugo Lloris i mål.

Efteråt var förbundskaptenen Jörgen Lennartsson öppen med att det egentligen bara funnits två spelare i Blågult som kunnat hävda sig på den internationella nivån – och det var anfallsduon från Värmland. Sverige förlorade med 4–2, men Ola Toivonen gjorde det första svenska målet och Marcus Berg det andra.

– Det var en väldigt viktig match för hela Olas karriär. Både två var formidabla där i anfallet, och direkt efteråt skulle Malmö FF ha Ola till varje pris.

• Det var då de bestämde sig?

– Ja, det var det. Hela MFF:s klubbledning var där i Hässleholm, och hade han varit svag då vet man inte hur det hade blivit. Det finns ju såna här vägvalsmatcher för alla spelare. Och tittar man på vilka de varit för Ola är det ju onekligen så att Marcus varit med på planen väldigt ofta. De har haft nytta av varandra.

m några veckor åker Jörgen Lennartsson till Ryssland i rödvit träningsoverall, som dansk scout med specialansvar för att kartlägga Australien.

Förbundskapten för det svenska a-landslaget blev han inte den här gången, men på ett eller annat sätt har han ändå tränat 14 av de 23 spelarna i den blågula VM-truppen.

Två av dem påverkade han mer än några andra.

Under två och ett halvt år arbetade han metodiskt och strukturerat med att förvandla ett par begåvade forwards till ett sammanhängande anfallspar.

– De hade väldigt mycket med sig redan när de kom. Dels var de kompisar som kände varandra både från Värmland och från Göteborg, dels hade de spelat ihop och klickade bra rent fotbollsmässigt. Det vi försökte göra var ju att spä på det där ytterligare, både på spelarhotellet och på träningsplanen.

Så gott som alltid rumskamrater, med både skräddarsydda övningar och specialanpassade teoripass.

– Jag lät dem titta på klipp av den tidens bästa anfallspar för att influeras och inspireras av. Dennis Bergkamp och Thierry Henry, Dwight Yorke och Andy Cole. Det man är ute efter är ju alltid att få ett plus ett att bli tre. Men i fallet med Ola och Marcus vete fan om inte ett plus ett blev och blir fyra, de passar så extremt bra ihop.

Jörgen Lennartsson berättar om en specifik träningslandskamp borta mot Italien, hur en uppgivet gestikulerande Claudio Marchisio tvingades konstatera att deras uppspelsmönster var sönderläst och neutraliserat efter bara en kvart.

– Båda de här killarna hade en otrolig lojalitet gentemot oss som tränare, vår tanke och idé kring hur vi ville genomföra matcherna. Publik och media kanske inte alltid ser det, men som forwards har de defensiva egenskaper som är extremt viktiga för ett land som Sverige.

• Det är gemensamt för dem?

– Ja. Ola har kanske en lite annan… image än Marcus, men när de kommer tillsammans finns inga tvivel alls. Det går inte att trycka nog på deras ohyggligt uppoffrande lagarbete, både offensivt och defensivt. Det är så centralt i dagens fotboll, även om folk inte alltid förstår det. Hade vi inte haft två anfallare av den typen tror jag inte att Sverige hade gått till VM.

m något blev åren med U21-landslaget ännu mer utslagsgivande för Marcus Berg än för Ola Toivonen.

Allt lossnade.

Under hela 2006 gjorde han bara 3 allsvenska mål. På 17 matcher 2007 dunkade han däremot dit 14.

– När han gjorde elfte målet kommer jag ihåg att Jonatan ringde till mig: ”Såg du att han gjorde mål igen?”. ”Ja, fy fan”, sa jag. ”Nu är det kört, nu går det åt helvete”. Jag var irriterad, ledsen, tyckte att det var skitjobbigt. ”Nu blir han ju proffs. Nu bär det iväg med honom”. Aldrig tidigare hade jag insett att han skulle kunna bli proffs. Alla andra visste, men inte jag. Och för mig kändes det inte bra.

Om någon i familjen skulle bli yrkesspelare hade Kennet Berg alltid utgått från att det skulle vara storebrorsan, Jonatan. Det var han som hade viljan, inställningen, målmedvetenheten.

– När han inte blev uttagen till något läger hörde jag bara hur det smällde i dörren på morgonen. Sedan tittade jag ut, och då hade han spänt fast ett bildäck runt midjan och körde intervallöpningar som en dåre vid vedskjulet. En hel jävla dag höll han på.

• Och Marcus?

– Han hade inte alls samma driv, hade en mycket mer avslappnad stil till allt. En gång frågade en kompis vad jag trodde att Marcus hade gjort ifall det inte hade blivit något med idrotten. Hade han inte blivit fotbollsspelare hade han blivit hallick, svarade jag. ”Vafan säger du?”, undrade han. Men Marcus är liksom en sådan där magnet, var han är så kommer det folk och vill vara runt honom. Han behöver inte anstränga sig.

På altanen utanför Fagersta skildrar Kennet Berg om hur han åkte ner till Amsterdam för att se en av lillgrabbens första matcher som utlandsproffs, Groningen mot Ajax borta.

När han insåg att den renrakade hårdingen Jaap Stam var mittback i motståndarlaget var hans omedelbara fadersinstinkt att gå ner och plocka Marcus av planen, att skydda honom från överkörningen han oundvikligen skulle drabbas av.

Matchen slutade 2–2 efter dubbla mål av Marcus Berg.

– Ändå minns jag ett särskilt samtal vi hade kort efter att han flyttat till Groningen. ”Jag måste bli mycket tuffare och hårdare och smälla på”, sa han. Hur ska jag lösa det här nu…? ”Nämen Marcus, tror du inte att du är där du är – för att du är den du är? Det måste väl vara så”.

För Kennet Berg har kontrasten mellan lugnet i de mellansvenska skogarna och trycket runt de europeiska arenorna varit omtumlande. Hela tiden har det varit centralt för honom att försöka bibehålla någon typ av normalitet, att vare sig han själv eller hans son ska tappa bort sig själv längs vägen.

Det har inte alltid varit enkelt.

Genombrottet i allsvenskan och övergången till Groningen var en sak. U21-EM på hemmaplan var något annat, något ännu större och mer svårhanterat.

– Premiären mot Vitryssland. Han gör ett mål… Två mål… Hattrick… Då går jag ner på läktaren och kräks, vettu. Jag mår så jävla dåligt.

• Var det nerverna som släppte, eller vad…?

– Nä, det var samma sak som när han tog skytteligan i Blåvitt. Det var för stort för mig: ”Nu är det kört igen”.

Som de flesta minns vann Tyskland EM-turneringen, med bland annat Neuer, Özil, Hummels, Boateng, Höwedes och Khedira i laget. Balotelli, Milner, Matic, Azpilicueta, Walcott, Marchisio och Javi Martinez var några andra profiler som deltog.

Men likafullt.

Tvåa i skytteligan: Ola Toivonen från Degerfors. Överlägsen etta i skytteligan och prisad som turneringens bästa spelare: Marcus Berg från Torsby.

Plötsligt var den lilla krullhåriga mittfältaren från Leksbråtens idrottsplats i Rådom en spjutspets värd mer än 100 miljoner kronor.

– När man tänker tillbaka på vissa grejer känns det som en film. Vi besökte Paris, och de berättade lite om tänket i det som skulle bli dagens Paris Saint-Germain… Det känns lite konstigt idag. Vi blev kontaktade av Jürgen Klopp när han var i Borussia Dortmund… Man tror inte att den här resan är sann. Det är så overkligt.

n förälder kan aldrig ta för givet att ett barn ska lyckas med något så nyckfullt som fotboll, men Yrjö Toivonen har aldrig varit insvept i den där överskuggande slöjan av overklighet.

Det här har varit ett sammanhang han har känt sig hemma i.

Redan för tolv och ett halvt år sedan satt han på en parkering i Halmstad och diskuterade en potentiell övergång med dåvarande HBK-tränaren Janne Andersson. För åtta år sedan skar det sig med Ola Toivonens dåvarande agent Martin Dahlin, då det inte blev något av med en projekterad övergång till Liverpool.

– Då gjorde Dahlin ett uselt jobb. ”Jag får inte tag i Roy”, sa han, när han ringde till mig. Vafan, Roy Hodgson åkte till Råsunda för att se Ola mot Skottland, och då var han nåt förjävla bra. Kenny Dalglish åkte ner till Eindhoven specifikt bara för att titta på Ola. Så svårt hade det inte varit att ro det där i hamn.

• Istället började ni jobba med Mino Raiola. Känner du honom?

– Känner och känner, men jag pratar ju med honom. När vi reste till Liverpool en gång så ringde jag till honom och sa att vi var fem stycken som behövde biljetter. Det var när ”Balo” var där, så Raiola frågade ju bara: ”Vilken match? Det ordnar jag”.

Sett till utgångsläget kan avståndet mellan en fotbollsfarsa från Degerfors och en superagent från stratosfären framstå som stort, men i själva verket var de inte alls särskilt svårförenliga. Om Raiola hade funkat på bruket? Jodå, det tror Yrjö.

– Han uttryckte sig såhär när vi diskuterade med honom: ”Min spelare – han är som köttbiten i anrättningen. Folk kan krafsa bredvid, men jag bryr mig om köttbiten och det gör jag från början till slut. Och kom inte med några skrivna kontrakt. Antingen är vi ihop, eller så behöver vi bara säga att vi inte är det längre”.

Vi sitter tillbaka i bilen mot Degerfors, och Yrjö Toivonen har återigen gått in i rollen som raconteur, underhållande och målande historieberättare.

Han redogör för användbara ryska rövartips han fått av Pontus Wernbloom inför VM, refererar till Jonas Olsson som ”Big J”. Petter Toivonen agerar sufflör, och gemensamt drar far och son skrattiga skrönor om Sam Allardyce, Lee Cattermole och Wes Brown.

– Farsan är bästa kompis med John O’Shea också. Det talade han i alla fall om för hälften av alla irländska fans som var i Paris på EM: ”That’s my friend”.

• Säger ni att ni är Ola Toivonens familj i ett sånt läge?

– Nä, det pratar vi aldrig om. Men folk brukar fråga ibland när man har den tröjan och ser rätt så lika ut. Men Ola har ju inte alltid varit så omtyckt i svenska landslaget, så det har inte varit så stor idé att säga någonting heller.

Tillbaka till Degerfors, framme vid infarten som aviserar att det snart är dags för nästa hemmamatch i Superettan.

Någonstans ska man bo, någonstans ska man växa upp. Yrjö Toivonens egen pappa var glasblåsare i finska Riihimäki, men efter andra världskriget värvades han till Magnor i Norge.

Och sedan blev det Degerfors. Yrjö Toivonen var 18 månader när familjen kom hit.

– Ibland känner jag att Degerfors är speciellt, ibland känner jag att det bara är en byhåla bland andra. Barnbarnen spelade cup i Tidaholm häromdagen, så för första gången i mitt liv åkte jag igenom Karlsborg. Och det var exakt som att komma till Degerfors. En väg genom samhället, lite affärer, några pizzerior – sedan var det slut.

Petter Toivonen invänder:

– Fast åker du genom Karlsborg på sommaren är det jättefint. De har fina uteserveringar hela vägen efter vattnet.

• Är det inte så med alla svenska småstäder? På sommaren är de levande och inbjudande allihopa.

– Inte Degerfors i alla fall.

• Jodåvars.

– Äh, det är väl fint efter älven, men det finns ju ingenting. Ingen bank, och nu stängde OK. Ingenting är öppet längre än ICA på kvällarna. Nä, det går inte att bo i Degerfors. Det går bara inte.

Själv har Petter Toivonen flyttat till Karlskoga, där han tränar Rävåsens damer i Division ett. Degerfors är såklart fortfarande ändå hemma, men det är inte direkt så att han låter som en turistambassadör för samhället när vi kör upp mot Stora Valla.

– Nu är det väl bara de nyanlända som räddar befolkningsstatistiken och budgeten, men tyvärr har det blivit en del problem runt dem. Förra fredagen var jag här på U17-match. Jag stod och tittade – och då slogs de med knivar här på parkeringen. Vi ringde polisen, men de kom ju först 30 minuter senare.

Innanför grindarna har Stora Valla förändrats sedan senast jag var här. Efter en mångårig kamp beviljades slutligen serveringstillstånd inne på arenan härommånaden, och nu står det tält och trädäck lite överallt.

– Klubbchefen Patrik Werner drar in alla pengar till föreningen på sprit numera. En, två, tre, fyra altaner har han på matcherna.

Yrjö Toivonen skrattar belåtet. Han har fortfarande flera viktiga poster i klubben – valberedningens ordförande, medlem i fotbollsrådet – och leder nu marschen in i katakomberna under huvudläktaren.

En titt in på det inofficiella kaféet ”Skitiga Bullen”, där det hänger prick 357 på plats-tagna bilder på olika profiler som både bidragit till svensk fotboll och som har besökt Stora Valla. Porträttet på Lennart Johansson är kollagets själva mittpunkt, men alldeles ovanför honom hänger bilden på Yrjö Toivonen.

Materialförvaltaren Bengt Hagström avfärdar. Det är han som har samlat ihop alla bilderna, som borde tituleras som kurator här. Han började jobba i Stora Vallas materialrum när han var 19, nu är han inne på sitt 53:e år som materialare.

– Så märkvärdig är han inte. Jag brukar samla ihop far och son, så den enda anledningen att han sitter där är ju att han är far till Ola.

Yrjö Toivonen kontrar med en gliring om hur Bengt Hagström minsann missade när ”Nacka” Skoglund spelade på Stora Vallas a-plan, men sedan låter han blicken svepa över de hundratals välkända ansikten som fastnat.

Alla som räknats har varit här. Alla som överhuvudtaget påverkat svensk fotboll har förr eller senare även haft en anledning att besöka Stora Valla. Måhända är det inte svensk fotbolls centrum, men kanske är det vårt hjärtland.

– Det finns fortfarande kvar en magi här… Stora Valla är fortfarande en jävla teater för den som vill leta talanger. Slår du i Degerfors, då vet du att du har ögon på dig.

nne i huset utanför Fagersta står det Coca Cola-burkar med Marcus Bergs ansikte och autograf på, en nylanserad gimmick inför VM.

Kennet Berg knackar på aluminiet, ser mest förbryllad ut.

– Det tar liksom aldrig slut. När man tycker att det har hänt tillräckligt med sjuka grejer så kommer något ännu sjukare. En läskburk, liksom…?!

När grabben spelade i Tyskland blev till och med Kennet Berg ombedd att skriva autografer. Och visst, det var ju märkligt, men i alla fall inte obehagligt.

– Första matchen jag var på i Grekland var mot Olympiakos. Innan jag ens kommit in på stadion hade jag haft en k-pist under hakan tre gånger. Inne på arenan skjuter de raketer och siktar på spelarna, de har rörbomber… Läktarna brann, totalt kaos. De skrek och slängde grejer och spottade – polisernas visir var sjöblöta av loskor. ”Fy fan, vad är det här? Det är ju inte klokt”. På läktaren var alla helt blanka i håret, och jag tänkte väl… Javadå, de har väl vax, grekerna. Men då såg jag på axlarna – fy fan, det är ju spott de har i håret.

Numera spelar ju Marcus Berg sin klubblagsfotboll i en tillvaro som utifrån mest framstår som en blandning mellan en hägring och en kuliss.

Ryktesvis tjänar han ungefär 30 miljoner nettokronor om året nere i Abu Dhabi, där han avslutade ligasäsongen med att göra 13 mål på de 5 sista matcherna för Al Ain.

Kennet Berg har hittills inte besökt Förenade Arabemiraten, och han har inga direkta planer på att göra det.

– Nä, det har inte känts som att jag vill åka dit. Det är väl mest en protestgrej. Så rika som de är så ska väl inte folk behöva ha det så dåligt där nere. De som styr där är ju sådana som stjäl sand ifrån andra länder och kör dit för att själva kunna bygga… Ursäkta, men jag tycker att det är så pinsamt dåligt. Jag tycker att det är vedervärdigt. Jag är väl vrång i det där.

• Har du pratat med Marcus om det?

– Ja. ”Men du kan väl komma hit för barnen och för mig?”. Såklart, men… Nä. Då åker jag hellre upp till Kiruna, eller vad som helst. Jag blir bara less, tycker att det är sjukt. Vafan håller folk på med?

å väg ut från Stora Valla nickar Petter Toivonen ut mot a-planen.

– Jag tränade Degerfors 17-åringar förra året, och då var Ola med och körde före sommaren. ”Hjälp mig att träna avslut”, sa han. Och det var ju helt sjukt!

• Han hade bra träffbild?!

– Fy fan! ”Passa mig, så skjuter jag i bortre”. Så vi slog fyrameterspassningar till honom, och så drog han in dem lågt – stenhårt! Och jag lovar, han träffade samma maska åtta gånger av tio. ”Slå inlägg”, sa han sedan, och så skulle han skjuta sådär som Anders Svensson gjorde mot Malmö när det utsågs till ”Årets mål”. Minst fem av tio drog han, om bara jag lyckades hyggligt med inläggen. Det var så länge sedan jag tränat med honom att… Jag visste inte att han var så bra, det kan jag ärligt säga.

På ett avväpnande sätt är Petter Toivonen osminkat krass när det kommer till sin lillebrors fotboll. När det väl begav sig var det inte ologiskt att Liverpool skulle värva Ola (”för då var han ju faktiskt rätt bra”), men nu är det väl tveksamt om det blir något mer i någon toppliga (”sedan dess har ju karriären mest gått i stå”).

En enda start och ynkliga 213 minuters sammanlagd speltid under 2018 gör inga underverk för en 31-årings manöverutrymme.

– Ola pratade med tränaren i Toulouse fyra dagar innan transferfönstret stängde. ”Nu måste du vara ärlig: Kommer jag få spela eller inte? Får jag inte spela så måste jag ju ha en annan klubb”. Och svaret: ”Nämen, du kommer att spela – du är den bästa nian vi har”.

Ett stort, trött pustande.

– Men Ola är ju hopplös att ha att göra med när det kommer till sånt där. ”Jag vill inte spela nia”, kan han säga då. Vad är det för jävla inställning?

Exakt vart det där hängiga stråket i Ola Toivonens karaktär kommer ifrån är det ingen som vet – ingen som vill erkänna släktskap med – men det har ofrånkomligen påverkat hans klubblagskarriär.

Det mest avgörande vägskälet kom när det var dags att flytta vidare från Eindhoven. Det blev ju inte Liverpool eller någon annan glamourklubb, utan efter en spolierad sistahöst i Holland var lilla franska Rennes plötsligt det enda riktiga alternativet.

– Han hade lite otur i den där jävla vevan. PSV gjorde en förändring, tog Ajax policy om att de som inte förlängde sina kontrakt inte fick spela. Och då fick ju Ola ett skitår. Jag var nere och tittade på honom på hösten, och då måste man säga att han var både loj och hängig. Bland fansen blev han lite hackkyckling då.

Några få år tidigare hade tongångarna varit helt annorlunda. Då sågs Ola Toivonen som PSV:s framtid, på ett sätt som gjorde att Marcus Berg lånades in specifikt för att komplettera honom.

– Både jag och Petter var i England när PSV spelade träningsmatch mot Newcastle på St James’ Park. Det var en av Marcus allra första matcher för PSV, och Ola gjorde mål på frispark. Efter matchen sa sportchefen Marcel Brands till oss: ”Nu har vi Berg och Toivonen” – och så gjorde han två tummar upp. Men det året blev halvt misslyckat. Marcus fick det också tufft där i PSV. Han blev ju så kritiserad att han hyssjade publiken efter ett mål. Det gjorde honom inte mer populär.

De bodde samtidigt i Göteborg, men representerade två olika klubbar. De gjorde en säsong ihop i PSV, men spelade inte mer än någon handfull matcher tillsammans.

Det är i de olika svenska landslagen som anfallskombinationen med Ola Toivonen och Marcus Berg verkligen fått effekt. Drygt sju år efter U21-slutspelet återförenade Janne Andersson till slut duon i Blågult – och i de sex matcher de två startade tillsammans i VM-kvalgruppen gjorde de nio mål ihop.

– Hemmamatchen mot Frankrike… När de bytte ut Marcus i 89:e sa jag: ”De borde ha tagit Ola istället, han är alldeles för trött nu”.

Ett år tidigare hade Ola Toivonen varit petad ur EM-truppen och mer eller mindre borträknad ur landslagsekvationen. Nu skickade han återigen in en boll bakom Hugo Lloris – precis som han en gång gjorde på Österås IP i Hässleholm – och återtog samtidigt sin egen plats i den svenska fotbollsmytologin.

– Då grät han.

Yrjö Toivonen tecknar bort mot sin äldste son, men Petter Toivonen gestikulerar avfärdande.

– Det var nog ölen.

I oktober 2000 startade Ola Toivonen och Marcus Berg en distriktsmatch tillsammans på Gullmovallen. Nio år senare dominerade de ett U21-EM ihop. Och ytterligare nio senare ska de nu bilda anfallspar när Sverige spelar VM.

Yrjö Toivonen är inte säker på exakt hur analyserna och förklaringarna ser ut, men han tror i alla fall inte att slumpen räcker som förklaring.

– Nej, det tror jag verkligen inte. Jag tror att de fortfarande har kvar det de lärde sig i U21, och att de fortfarande bär med sig en sorts fotbollsfostran som de fick på idrottsplatserna här i Värmland. De är så prestigelösa med varandra. Stackars Marcus som spelade så många gånger med Zlatan, och fick springa åt honom. Det gjorde han ju – klagade aldrig – men hur fantastisk Zlatan än var så tror jag att det är lättare för honom att spela med Ola.

Dagen efter att Sverige slagit ut Italien ur play off-spelet stötte Yrjö Toivonen ihop med Marcus Berg på flygplatsen i Milano.

– Fortfarande samma Torsby-pöjk. Det här var vid lunch, och han hade missat morgonflyget. Ola hade tydligen aldrig ens gått och lagt sig, han hade åkt direkt till flygplatsen klockan fem på morgonen.

• Det är långt från Gullmovallen till San Siro. Känns det konstigt att inse att de här två killarna gått hela vägen?

– Både och. Det är klart att det är otroligt, men på ett annat sätt… Så hänger allt liksom ihop. De två hänger ihop.

arcus Berg var inte den enda i familjen som träffade Yrjö Toivonen på en flygplats i samband med bortamatchen i Italien.

Hans pappa såg degerforsaren redan på vägen ner, hörde honom så fort han kommit till Arlanda.

– Det gick inte att missa honom, han tar ju över allt. De var väl fem, sex stycken – och det var som att de var de enda på hela flygplatsen, Det enda man hörde var den här breda värmländskan från Degerfors.

Oavsett vad de egentligen tycker brukar de allra flesta svenskar inleda sina beskrivningar av andra människor med några platta, diplomatiska komplimanger. Är det något de inte gillar brukar det lindas in på slutet, som en sorts underordnad eftertext.

När Kennet Berg pratar om Yrjö Toivonen är läget det omvända. Han börjar liksom med invändningarna, medan man får locka fram erkännandena och uppskattningen.

– Missförstå mig inte. Jag gillar verkligen Ola, han är en jävla fin kille. Han och Emma har varit med och badat isvak hemma hos oss, när det varit 30 grader kallt i Torsby… Och jag gillar Yrjö också. Absolut.

• Men…?

– Ibland kan han ju vara en jävla gringubbe, både dryg och överlägsen. Det har han ofta varit mot mig. Han är ju så stor, och jag är så liten. Men snälla, hallå… Vi ska ju kämpa i lag. Vi är Sverige, vi ska framåt. Kom igen, Yrjö! Men med den tjurskallen, det är ingen idé… Man kommer ingenstans, det går inte. Det är översitteri, och i fotbollssammanhang är det en typisk Degerfors-grej.

Kennet Berg ruskar ihärdigt på huvudet:

– Jag tror att det där har smittat av sig på Ola också, att han haft det med sig genom karriären. Det hade gått ännu bättre för honom om han inte hade haft den där jävla Degerfors-attityden.

Förutom sina egna söner har Kennet Berg tränat klubbar som Västanvik, Fensbol och Rännberg. I nuläget känner han sig ganska klar med sina egna åtaganden inom fotbollen, men en ledarutbildning han gick i Örebro präglar honom fortfarande.

I vardagsrummet ligger en bok med titeln ”Filosofi på liv och död – texter om psykoanalys”.

– I slutändan hamnar du på psykoanalysen. Det började med idrottspsykologi, men nu har jag läst i snart 30 år. Och nu är jag på döden. Det finns mycket i döden. Att läsa om nazistlägren… Hur tänkte de, fångarna?!

Kopplingen mellan idrottspsykologi och koncentrationsläger kan verka svårfogad, men för Kennet Berg finns samband i människans själva funktion som är relevanta.

– Hur tänker du när du ligger under med 1–0? Nämen, förstår du…?! Själva tänket. När jag läste filosofi så skrev jag min uppgift på det temat, att fotboll också är på liv och död utifrån ett sätt att se på det.

På köksbordet ligger en mer lättuggad bok: Thomas Eriksons lite oväntade storsäljare ”Omgiven av idioter”, om svårigheterna för olika typer av människor att komma överens och kommunicera med varandra.

– Det är väl mer kiosklitteratur som du bara bläddrar igenom. Utifrån vem du är så blir du kategoriserad i färger. Men folk tror ju på allting, så nu finns det ju de som tar avstånd från andra för att de har fel färg.

• Du får hjälpa mig att förstå här. Vilken färg har Yrjö Toivonen?

– Haha, röd måste han vara. Dominant. Stort självförtroende. Lite bossig.

• Och själv då?

– Jag är nog en kombination av allt. Mest grön, kanske. De är samarbetsvilliga.

Jag fiskar ett tag. Kan det ändå inte vara så att de två fotbollspapporna är mer lika varandra än det först framstår som, att de i själva verket har en del gemensamma karaktärsdrag…?!

Men nej, Kennet Berg är inte övertygad.

– Kanske att vi båda har någon sorts tjurighet från skogarna, men jag vet inte… Jag tror inte det.

är jag kommit hem bläddrar jag själv igenom ”Omgiven av idioter”, läser om hur komplicerat det anses vara att få det som benämns som röda och gröna personlighetstyper att fungera tillsammans.

”Men under gynnsamma omständigheter kan det trots allt fungera (…). Egentligen finns det en viss logik i att tussa ihop en röd och en grön”.

Två söner kommer aldrig att vara några exakta avbilder av sina fäder. Ibland är den genetiska koden helt annorlunda, ibland präglas olika generationer av helt skilda uppväxtförhållanden och ibland gör ett barn en dygd av att undvika sina föräldrars beteenden.

Marcus Berg är inte Kennet Berg, Ola Toivonen är inte Yrjö Toivonen.

Ändå finns det karaktärsdrag som jag känner igen både när jag pratat om Torsby och när jag hälsat på i Degerfors, speglingar som är ganska enkla att göra.

Förmodligen finns det något värmländskt i både Ola Toivonen och Marcus Berg, något gemensamt nedärvt från de små idrottsplatserna i de djupa skogarna som satt sig i deras sätt att se på både fotbollen och livet.

Men tveklöst finns det även väldigt grundläggande skillnader mellan dem som individer, sånt som egentligen gör det betydligt lättare att prata om vad som skiljer dem åt än hur de är lika.

Och där någonstans ligger nog svensk fotbolls smala lycka.

Du bygger ingen offensiv runt spelare som inte har någon som helst samsyn i spelet, som överhuvudtaget inte tänker på samma våglängd. Men du får inte heller någon spänst i ett anfallsspel där två anfallare söker samma ytor, går på samma bollar och letar efter samma öppningar.

Det sammanfattade kapitlet i ”Omgiven av idioter” ger måhända inga omtumlande insikter, men det hamrar i alla fall fast några grundläggande sanningar som gäller både i livet och i lagbygget:

”En grupp människor sätts lämpligen ihop av en blandning av människotyper. Det är enda sättet att få till en vettig dynamik i en grupp. Alla förstår det egentligen”.

Erik Niva